Aftonbladet – 24 oktober 1846, sida 1

men klappande hjerta besvarade grefvens artiga helsning och bad honom vara välkommen. — Jag är er så mycket mera förbunden för denna er utmärkta godhet, min nådiga fru — svarade Mauritz — som jag utan alla anspråk på densamma befinner mig här. Obehagliga omständigheter hafva tvungit mig att, ehuru fremling, för en tid söka er gästfrihet; men, lika liBig som min tacksamhet är min önskan att, så litet som möjligt, störande inverka på edra lefnadsvånor och förhållanden. Detta yttrades i en så okonstlad och anspråkslös ton, at Sigrids ovilja genast försvann, ehuru hon icke kunde låta bli att med ett visst misstroende, ett visst jag vet icke hvad betr.kta grefve Mauritz. Det var en lång, smärt, välvext yngling, mera ful än vacker, med qvcka, spelaude ögon och Jjust hår. Yiviga röda mustachker tycktes afundsjukt vilja dölja de vackra, men trotsiga läpparna, och tänder, så i vita och glänsande, som något periband på en skönhets hals. I hvarje rörelse låg ledighet och behag, men tilbka denna säkerbet, denna inneboende och medvetna, men aldrig sårande och skrytsamma öfverlägsenhet, hvars tillvaro man anar — och ,känner i luften, som en ryktbar författarinna uttrycker sig — mera än den tycks framträda och vilja i ord göra sg sällande — detta, för att slutligen begagua ett vanligt uttryck, lagom i allt, som umgänget i stora verlden ensamt kan förlina, och 5 grid, som icke alltsedan sin första ungdoms lysande dagar sett någon enda fint bildad man eller qvinn2, icke njuit bebaget af ett angenimt och under! ållande samtal, öfverlemnade sig nu, för första gången sedan månza år, med hänförelse åt detta nöje, och återväcktes, liksom af en gammal bekant, till det kära minnet af fordna lider. Movuritz egde den lyckliga förmågan alt, när och af hvem han wille, göra sig omtyckt och