Aftonbladet – 22 oktober 1846, sida 1

EN SANNSA GA. AF A—, För många många år tillbaka lefde på ett litet boställe långt upp i en af Finlands skogar — detta Finland, som då ännu var en juvel i vår ädla moder Sveriges krona — en fattig kapten vid namn Q. Det var en man om några och fyratio års ålder, utan bildning, som den tidesas militärer ofta voro det, men tapper och redlig, hvilka egenskaper äfven stodo tydligt skrifna i hans öpp: oförskräckta blick. Skada blott att denna hb understundom hade fördunklats af ett annat uryck, vildt, ohyggligt, som då hade vanställt hela det eljest icke obehagliga ansigtet, hvarpå man, oaktadt koppornas härjningar, u,pöckte spår af skönhet. Mörka, rika, men ofta vanvårdade lockar, omgåfvo den breda och böga pannan, det långa svarta, krusiga kindskägget, de stora kräfvelborrarne passade väl till de allvarliga anletsdragen, öiver hvilka dock mången, gång ett godsinnadt leende syntes spela; och i hela den kraftfulla gestalten uttalade sig något så härdadt och bestämdt, att det ingaf en känsla af välbehag och förtroende. Men ban var också vek, denne man: du skulle till exempel sett honom, käre läsare, då hans öga hvilade på den unga qvinnan, som satt der, midt emot honom, i hörnet af det stora, putsade, men nästan torftiga rummet, sparsamt upplyst af den nedgående solens sista strålar. Det var en fin, eiherisk varelse, med drag, rena som antikens, men bleka och lidande. Ur de stora, svarta ögonen talade en djup och svärmande känsla, men ansigtets uttryck var för öfrigt så lugnt och stilla, att man nästan kunde taga för afgjordt, det känslorna ännu icke vaknat till fullt medvetande af sin egen tillvaro, och tveka huruvida de någonsin skulle omma att bryta fram öfver de:sa hårdt till