Aftonbladet – 22 oktober 1846, sida 1

lat likna och efterfölja. Också sörjde hon vi grefvinnans död, som inträffade samma år Sigric konfirmerades, lika mycket, om ej mer, än hen nes egna döttrar. i Dessa voro alla äldre än Sigrid, några redar gifta; och de båda yngstas bröllop uppsköt endast en tid för modrens sjukdom och död Sönerne, tre till antalet, voro alla ute och tjenst,, som det hette, och heter än i dag; så ledes blef Sigrid snart den enda som återstor för sin fosterfar, af alla dem, hvilka ditintill omgifvit honom, eller rättare sagdt, stått honom närmast. Han började nu också fästa mer vpp mäksamhet vid den unga, sköna flickan, än har förut hade gjort, tyckte sig i hennes väsende och karakter upptäcka många drag, som erinrade honom om hans så djupt sörjda, förträffliga maka, och troligen hade det slutat så, att den ståtlige, al årens tyngd ännu oböjde mannen hade begärt, och lika mycket af innerlig till gilvenbet som erkänsla äfven erhållit Sigrids hand, om icke en händelse inträffat, som plötsligt föräsdrade alla förhållanden. Fältmarskalken Wredenstjerna egde, som vi (ro oss redan hafva nämnt, en oerhörd förmögenhet, och ingen kunde med större prakt och frikostighet förvalta densamma. Ett bevis på den sednare var att han till sitt gods hvilket, snarare liknade en liten stad än ett landtligt herresäte, inbjöd, och på sin bekostnad underhöll flere förnäma, men i mindre gods vilkor stadda, enkor och barn, efter fordna krigskamrater, och detta alltid under någon förevändning af tacksamhet eller skuld till de aflidne, som betog saken allt sken af blott barmhertighetsverk eller nådegåfva. Han kodde beständiet på Jotala, men blot en mil derifrån låg Åbo, då för tiden Finlands hufvudstad, hvarest han egde flere af de förnämsta husen, och der han om vintrarne plägade gilva banquetter, hvilka i glans och