Aftonbladet – 22 oktober 1846, sida 1

slutna läppar. Lycklig hon, lycklig mången annar, om dessa hjertats förrädiska innevånare ville sofva den eviga sömnen! Likväl kan man ej säga att de hos henne ännu slumrade alla, ty hon hade lidit; hon var mor, och kärleken till barnet, som sof så godt i den lilla, konstigt flätade korgen vid hennes fötter, brann med desto större styrka, som den var ensam om herraväldet i hennes bröst. Hur kontrasterade ej den lilles bädd, med sitt sidentäcke, sitt fina linne, sina breda spetsar, mot den annars så tarfliga omgifningen! Det var moderskärlekens lyx, som här uppenbarade sig. — Sigrid var fåfäng, men endast för sitt barn, eller, kanske bör det också kallas fåfänga, att hon sjelf ville gå nätt och väl klädd; det var en gammal vana sedan fordna dagar, som bon ej kunde bortlägga, en vana från den tid, då bon, en glad och firad skönhet, omgifven af vänner och beundrare, lycklig och skämtande, sväfvade i det praktfulla herregodset Jotalas ståtliga salar, eller ensam och drömmande vandrade i dess tjusande lundar. Sigrid blef som barn upptagen af den rike och mäktige fältmarskalken grefve Wredenstierna, allmänt kallad fursten på Jotala, lika mycket för sin stoltbet, som för sitt yppiga lefnadssätt. Han var i aflägsen skyldskap till hennes moder, som döende af sorg öfver förlusten afsin make, hvilken stupade i sjuåriga kriget, antvardade honom det käraste och enda hon egde i verlden, sin Sigrid, då et barn om fem år. Fältmarskalken egde en talrik familj, och ibland denna uppväxte nu Sigrid, delande alla e lysande uppfostrans och rikedoms företräden, och omfattad med kärlek, synnerligast af grefvionan sjelf, som älskade henne med sant .moderlig ömhet. Barnet slöt sig också till den höga, öfverlägsna qvinnan, med hela sitt lilla hjertas lifliga tillgifvenhet och beundran, och Sigrid såg aldrig i hela sitt lif, någon som hen heldre ve