Jag yttrade min hänryckning i ett långt, utlraget Ol... — Detta är Eycksalighetens ö, sade min led;agerska. Se ... se ditåt ... hvad ser du der på stranden? Jag blickade åt det håll genien anbefallde mig och såg en qvinnogestalt i strålande skönhet, prydd med ett gnistrande juveldiadem och omsluten af en fotsid purpurmantel, långsamt framvandra bland strandens yppiga blommor. Hon åtföljdes af en liten man med fordom gyllene, nu något grånade lockar. — Det var Atterbom. — Ha! ropade jag; detta måtte vara Felicia, den lyckliga öns drottning. — Alldeles, svårade min sångmö. Hon är och blir städse den frejdade skaldens beskyddarinna; ty fastän han berättar att den herrliga ön förvandlades, ja — tillintetgjordes genom den olycka, som öfvergick dess herrskarinna, uppstod den åter, efter några få solhvarf. Atterbom har, en ny Orpheus, åstadkommit detta under. Vid slagen af hans lyra höjde sig den gröna ön ånyo ur vågorna och Felicia återvände, skönare, gladare än någonsin. — Det skulle vara roligt att veta hvad han läser för den sköna drottningen, der han nu sätter sig bredvid henne på mossbänken, under den skuggande tamarinden, sade jag, med blicken oafvändt rigtad på ön. — Förmodligen något af hans sednaste skaldestycken, svarade min ledsagerska. Förhållandet är, att han öfvar sig-i konsten att deklamera; ty det säges att han i vinter kommer att hugna Stockholms invånare med föreläsningar i estetik och litteratur. . —— Ack ja, -det har jag hört, svarade jag; himlen gifve att det ej vore blott ett rykte! Äfven för den frejdade Atterbom ville jag nu falla på knä och i några ord yttra min förtjusning; men sångmön fattade mig i armen, sägande;