———— ———W(OZV—O sNNYYNNSNtV ooo nia gick sakta efter. Då de hunnit öfversta toppen af berget, nedsatte de sin, som det tycktes, ljufva börda. Den gamle blef qvarsittande i stolen; Calliope och Erato stannade på hvar sin sida om densarama. Polymnia, som blef stående bakom, tog den friska, doftande lagerkransen ur sina mörka lockar och satte den på den gamle mannens af år och själsansträngning djupt nedböjda hjessa, hvilken småningom hböjde sig, då lagerkransens friska doft fläktade kring de kala tinningarne. För öfrigt var mannen liten, spenslig och klen, och syntes sammanfallen, liksom af sjukdom. Men knappast bade Heitikons olympiska, lifgifvande vindar under ett par sekunder lekt kring den böjda gestalten, förrän bröstet vidgar de sig och skalden satt upprätt i den af blommor och löf flitade stolen. Jag gick närmare och betraktade honom: det var Selmas skald — det var vår frejdade, älskade Franzen. Öfverväldigad at glädje, af vördnad, af på en gång alla helgande och lyckliggörande känslor, nedsjönk jag på ett knä och utropade: O, dyra skänk af fordna syskonlandet! Du ädle gäst från Saimas gröna öar, Och likväl vår — ja vär, till lifvets afton, Du, svenske skalders ädle veteran! : Jag helsar dig. — O, att mitt öga skulle Dig möta här, i Sånggudinnors boning, Sen det mig nekades, och det för alltid, Att se dig i materiens töckenverld! Om värdnadens och tacksamhetens offer Utaf din samtid skulle kunna bringas Till dig af läppar, ringa såsom mina, Så mottag min och — fosterlandets hyllning; Tog vår beundrans, tag vår kärleks gärd För hvarje sång, som klingat från din lyra; Och tack för hvarje ton som klingar än, Ett !jufligt gen!jud från ditt bjertas strängspel! Då jag sålunda, in Stegreife, som tysken säger, utgjutit mitt bjertas öfversvallande känslor,