Aftonbladet – 20 oktober 1846, sida 3

stammar. Han lofvar att, så snart hans nuVirande förrättningar sådant tillåta; fortsätta undersöknivgen, men bar imedlertid sindt prof till landtbrukssällskaperna i Nordamer:ka och England och har satt några landträn på PrinsEdvardsön i stånd att dermed göra försök. Här följer utdrag utur hans bref angående De första jag fann växte på Hsgön i Richmondviker ; indianerna kalla den soriea Musquesite. Stänglarne voro vissnade då de d. 5 Aug. anträffades, så att jag ej kan dersf döma till utseendet i deras gröna tillstånd; kLnölarna voro fullkomligt mogna; de växte i en skog af hårda trädslag, en tum under jorden. som var. betäckt med ett lager al ruttnade 157; stället var fullkomligt beskuggadt, men jorden god och utsatt för värme. De finnas äfven på andra ställen å ön, men äro sällsynta, och en hel indianfamilj. kunde ej utan mycken möda samla en skäppa. I allmänhet äro de icke större än ett körsbär, men somliga äro mycket större. De se ut som vanliga potäter och befva isynnerhet de egna siags inskärninpgar, som man kallar ögop,. Skalet är till färgen rostbrunt, det iore fullkomligt hbvitt, och bar samma smak och lukt som potiter. Indianerna pestå att man kan gömma dem länge, såväl torra som fuktiga. De äro mjölrika och innehålla mycket stärkeiseämne, som liknar det man finner i hvete. Då man torkar dem, skrumpna de något tillsamman, men svälla i varmt vaiten åter. De erbjuda ett förträffligt födoämne och äro mycket omtyckta af indianerna, hvilka genast uppgräfva hvarje stånd som anträffas. Plantan är ganska näraude ock helsosam, och torde säkert, då den väl odlas, lemna god atkastning. Det andra slaget af den vildt vexande knölvexten anträffas mycket oftare; indianerna kalla den Saugaaba. Jag fann den på flera öar i Richmond-viken, men mest i nedra delen af sandkullarne på Fisköa. Den tyckes v:xa heldst vid stränderna, der plantan finner g d-mne af ruttnadt sjögräs, missior och snäckor. Ma. finner den midt ibland gräs och ogräs, och plantorna beticka ofta vida fält. Baden likna potatesväxten, stängeln ser nästan ut som en liten vinstock, knölarna ligga två tum under jorden, äro äggformiga och hänga tillsamman genom ett starkt band såsom glasperlor, som äro uppträdda på ett snöre. De äro mörkbruna och se i allmänhet ut som potiter; de äro torra, mjölrika och mycket naringsrika. De ätas af indianerna och hafva räddat mångens lif ibisnd dem, då de af storm cen oväder qvarhållas på öarna; men de anses mindre smakliga än Musquasete. Indianerna bafva sökt att bålla tillvaror af dessa växer okände för de hvite, och man kan blott örklara deras bibehållande på småöörne dergenom, alt de vilda djur, som eljest gerza upp! öka dem, der icke, finnas, såsom pigesvinet, juppen, m. fl. Plantan växer hastigt och knöarna, som öfver vintern blifva i jorden, uppkjuta om våren i friska slänglar. Jeg fann lenna art d. 42 Augusti. Blommorna voro örsvunna och fröna syntes bortfallna, mer knöarna voro ändå icte mogna. Jag åt tikväl lågra och fann dem torra, mjöliga och angeläma till smaken. Antingen nu dessa knölväxter äro desamma om potäter eller icke, så synes det vara skäl tt söka genom hr Gesner erhålla något deraf ll plantering. Savnotikt blifva de, liksom anra dylika växter, större och bättre genom kulir; och Prins-Edwardsöns läge (p3 46 graders ordlig latitud) ger all anledning förmoda, att äxten äfven kunde trifvas i Europa.