Aftonbladet – 17 oktober 1846, sida 3

Jtäterna som nogast blifva höljda. Man fortföljer m på samma sätt i hvarftals med potäter och jord sålunda, att hvarje lag lägges stupande inåt åt all sidor, att slutligen denna bädd formerar en rygg och härtill blir; inom 2 !7, alns bredd, högst se) lag potäter och lika många lag jord, det högsta man kan rymma. Härefter sticker man en stör bsarje hörn, till rättelse hvar hörnen finras, oci sedan betäckes denna bädd kring alla sidor mec 418 tum tjock jord eller ock en alns, att den får er skarp rygg; hvarefter man pålägger en tjock bädd af löf eller sjötång eller gammalt båss, att icke frsto intränger; — ty som inte någon betäckning af halm har kunnat ske ofvanpå potäterna, som vanligt sker vid potetes-nedgräfning. så foruras oer. emot en tjock betäckning ofvanvpå jorden, om man vill hafva dem ofrusna. Då en sådan potatesbädd är färdig, med 6 lag potäter inom 2, alns bredd, har man 4 tunna på alnen; men om man har kunnat våga sig att gräfva !V, aln i jorden då m-n b.gynte denna ne:bäddning, kan man rymma 2 tunnor på 1 aln — det är nemligen meningen, om pla;sen är så högländ, att man är säker att ej vatten stadnar i botten. — På detta sättet att förvara potäter är det aldrasäkraste, ty här förskämma icke den ena den andra, utan om någon ruttnar, så omsluta några jordsmul!or henne, så att de friska ej hafva känning af den förskämda potätan; och denna bädd tager aldrig värma, så att potäterna gro. utan hbåller sig så sval som annan jord deromkring; men det förstås, att härmed är mera besvär än vid vanlig potates-nedgräfning, och lik så vid dess upptagande om våren, enär dessa potäter måste då uppplockas med fingrarna, med tillbjelp af en vanlig trägrep. Insändaren finner alltför väl, att dessa raders nedskrifning hade bordt ske förr än nu, då de flesta lära ba både upptagit och magssinerat sina potäter; men som ins. ej förr än i dessa dagar kommit under fund med att potäter, bvilka varit vid upptagningen friska, likvä! sedermera nu fått torrröta, enligt hvad här ofvan är omnamdt; så har detta ej kunnat ske förr än nu. Men ty värr lära många blifva nödsakade att åter upptaga sina potäter utur förvaringsställena och frånskilja de förskämda, vid hvilket tillfälle det kan val passa sig, att åter nedgräfva dem på sätt förr omnämdt är. I sammanhang härmed får jag vörds:mmast tillkännagifva för alla dem som redan läst eller framdeles komma att läsa min i år uti Mars månad i tidningarna till salu annoncerade tryckta skrift å 46 sk. bko, med titeln: Pot.:tes ännu i 1000 år! Att det skyddsmedel der omnämnes mot den gångbara potates-sjukdomen för i kommende,tider vexande potäter, under pag. 46 och 47, icke bar af mig kommit till mera visshet än förra året då uppläckten gjordes, derföre nemligen. att så väl de potatesland, hvilka Hade de i min utgifna bok omnämnda skyddsvexterna bland sig, som de hvilka cke hade dessa vexter, voro alla vid upptegnings.iilfället friska, så att ingen skilnad förefanns, ehuru en del sedermera fått torröta, enligt hvad här ofvan är omnämdt. Skulle imedlertid någon elter några, hvilka läst min uppgift angående meiomnämda skyddsvexter i förromnämda bok, hafva efter min föreskrifi i år besått någon del sf sina potatesland med ifrågavarande vexter och dervid unnit att de skyddat potäterna, hvaribiand de vuxit, för torröta, så anhälles om i detia blad ett illkännagifvande öfver förhållandet, så mycket deto hellre, som saken rörer det allmänna i detta igtiga ämne. Malmö den 7 Oktober 1846. Joh. Roses berg. Trädgårdsmästare.