— Ack j, alldeles förträffliga! svarade denne ech kastade sig af hästen. Men när nu Carl berättade, att den unga, Vackra och rika enkan redan var förlofvad med en annan, och att han således kommit för sent, trätte den gamle och bannades, än på sonen, än på enkan, än på justitierådet. Sonen sökte dock lugna honom med den försäkran, att ban dock gjort en ganska förmånlig res2. — Din narr! mumlade gubben. Hade du fått den rika enkan, så skulle jag sagt att du uträttat något. — Man kan inte veta hvad min resa har för goda följder, yttrade sonen, skrattande. Tiden bringar rosor. — Äfven törnen, svarade fadren. Ingen menniska, utom Agnes och hennes föräldrar, hade fått veta något om den stora lotterivinsten. Den ärlige Veite! Mayer förteg det, på Carls enträgna böner; och så snart pen: ningarne voro utbetaldta, köpte den unge Baldersleben, i all tysthet och genom den ticksamme assessorns bemedling, en liten egendom, kallad Erlenrode, som gränsade till justitierådets egendom, cch efter några veckors förlopp flyttade Agnes, tillika med sin mor, från Buscbbau till Erlenrode, för att ställa allt i ordning till bröllopet. Assessorn var dem till mötes och hade beredt allt för den nya egarinnins ankomst. — Min far, vi äro bjudne på bröllop till er gamle vän, justitierådet Weyrach. Med dessa ord inträdde den glade ekonomir