Aftonbladet – 17 oktober 1846, sida 1

alldeles icke kan tåla mig, hvarken som herr van der Broie eller som herr B:ldersleben, samt att herr assessorn vill skjuta ibjel mig. Min stackars Agnes skulle, i det fallet, gräma si till dd. Således träder jag, frivilligt, tillbaka. Tviflande sigo de båda ä!skande på den talande, men denne nickade vänligt åt dem och ortfor: — Ja, ja! det är mitt fullkomliga alvar. Och herr onkelt skall visst icke neka sitt samtycke till de båda kusinernas förening. Icke alltid skall ban fiana en land:juskare, så god och ädelt. modig som jag, och som förhindiar ett öfveriladt steg. Julia log mellan tårarna cch riekte Baldersleben sin hand. Assessorn lå; i h:ns armar. Den gamla Weyrech bruramade väl ännu; men då den lustig: gynnaren förenade de båda älskandes tänder, förd dem fram till onkeln och för dem bad om kars välsignelse, sig gubs ben sig öfvervunnen. — Nu ser berrskapet hvad en sådander enfaldig landtjuakare kan förmå, yttrade Carl, då de älskande med jubel tackade bonom. — Men str. skulle ni ha, för det ni hyste sådana tankar om mig; daföre var jag först en pligo— Mea iu är ni vår skyddsande! yttrade de fe lica I — Nå, hur går det? ropade den, gamle BalIdersleben redan på lånat båll mot den hemkommande sonen. — Ifar du gjort goda affårer? :