Aftonbladet – 16 oktober 1846, sida 2

KANTER EA an RARE Justitierådet inträdde i detsamma och hörde detta utrop. — Hvad tusan har ni för er, barn? frågade han. — Ingenting, alldeles ingenting, farbror, svarade assessorn, som förlägen tuggade på naglarna. — Åh jo... åh jo, ganska mycket, menade den främmande och hviskåde jusutierådet i örat: — Den der kusinen bär sig alltför underligt åt. Han började bli ovettig på mig, när jag öfverhopade min hustru med kärleksbetygelser. — Den Asmodeus! utbrast gubben. — Ser ni, bäste onkel, fortfor den förmente äkta mannen, ånyo hviskande, — ser ni buru han bemligt pratar med henne, huru han trycker hennes hand. Väl måste vi, gifta karlar, nu för tiden låta både ett och annat passera, men att så, midtlför mina ögon, kurtisera min hustru — det går för långt. — Nej, bär måste tagas några kraftiga mått och steg. — Var lugn, min frände, svarade justitierådet. Jag skall på det uttryckligaste förehålla den slyngeln hans opassande uppförande. — Och dervid ropade han helt högt, i det han stultade fram till assessorn: Vill ban vara så god och aflägsna sig, han, olycksågel! — Fort härifrån och in 1 sina rum! Men Ludvig rörde sig icke ur fläcken, utan knöt nälfven åt den främmande. — Nu ser ni sjelf, yttrade denne till onkeln, baa botar mig, till och med. Nej, det här går för långt. Jag måste göra slag i saken. Så ondt det gör mig, värdaste morbror, att så hastigt nödgas skiljas från er, så inser ni dock sjelf nödvändigketen af att jag genast aflägsnar min