Uppe ETTER — Men betänk då, min herre, svarade den andre, att en man, som så länge varit skiljd från sin i yttersta grad älskvärda hustru, icke kan visa sig nog öm och kärlig. — Jag får lof att spela min roll, så att det ser naturligt ut. Är det icke sannt, min lilla, söta fru? — tillade han med en förtjust blick på Julia. — Ni bär er högst obeskedligt åt, min herre, svarade hon, utbristande i gråt, och jag känner nu med bitter smärta hur oförsigtig jag vart. — Der hör ni nu, utfor assessorn i vredesmod emot skådespelaren. — Frun är förolämpad. Jag råder er således till ett mera passande ech anständigt uppförande, avnars så... . — Hi! hå! ropade den tilltalade, med ett leende af skadefröjd och vändande sig till Julia. Den som sagt A måste äfven säga B. Under sådana orbstindigheter som dessa, måste en äkta mans roll spelas så, som jag spelar bonom. Och om bherrskapet icke tillåter mig att göra och låta som jag behagar, så går jag ännu längre. Ni har melat den onde på väggen och slungat en eldbrand i mitt hjerta. Af skämtet bar blifvit ett bittert a!lvar, och jag är totalt förälskad i er, sköna fru! Jag trotsar den som har når got att deremot invända. Julia och Ludvig stodo belt häpna. Den fatala menniskan bade sett på dem båda, som om det varit bans fullkomliga allvar hvad han sade. Assessorn kvöt kramp: ttigt sina händer. Julas kioder överdrogos af en blossade rodnad. Hon råkade i yttersta förvirripg och ropade, häftigt sårad: . — Hvad ni är för en oför-kamd menniska