mn — Jag skall förbehålla mig a!t ni ej betvilar mina ord, svarade justitierådet, vppbragt. Till yttermera visso kan ni sjelf få läsa mannens bref, tillade han, räckande honom skrifvelsen från den förmente herr van der Broie. Nyfiket ryckte den obarstade menniskan brefvet ur handen på den gamle, och efter att hafva ögnat deri, slängde han det på bordet och ropade: — Bara konster! det der är ett diktadt bref; hvarje narr kan göra ett dylikt puts! Och dervid slog han omkring sig med ridpiskan, så att flaskan med det röda vinet, jemte glaset, nedföll från bordet och gick i små skärfvor, medan karaffens innehåll flödade dels öfver den fisa serveten, dels öfver soffan och slutligen öfver den granna mattan. — Herre! ropade justitierådet, utfarande i vredesmod; — ni förolämpar mig. Tror ni att jag skrifver falska bref? — Med ett ord: jag skall nu säga er fritt och öppet, att om ock min systerdotter icke vore gift, så gålve jag henne ingalunda åt en sådan menniska som ni. Och dermed punkt. — Och dermed punkt! härmade den råa karlen. Ja, gerna för mig, tillade han, skrattande och smällande med sin piska. Derpi spatserade han med stora steg af och an i rummet, sägande: — Nå så behåll då er systerdotter .... de är väl en fin, pipplig oca hårdt snörd stads: dam, kan jag tro, mager, med blekt ansigte oct insjunkna ögon; en sådan der sipp varelse, som man inte törs ta uti, af fruktan att hon skal gå sönder.