dom, som mera inträngt i detaljerna dera. Det må dock nämnas: att på kronooch skattejorden hvilar icke allen:st större delen af rustningsoch roteringsskyldigheten, hela jordeboks-och hemmaastalsräntan, kronsctionder, afraden m. m., utan ock nära hela skjutsningsoch inqvarteringsbörd2n, samt större delen ai de onera som benämnas allmänna besvär. Det framställer sig sålunda följdriktig, att den mera skattfria delen kan och bör, enligt en framskriden: kulturs fordringar, sorgfälligare odias och lemna en större afkastning, under det att den öfriga och dubbelt större delen förblilfver i ett lige, som hindrar eller utesluter den önskvärda förbättring, som ej mindre det allmännas än enskildas fördel ovilkorligen fordrar; och sålunda kan det icke kelier med en rätivis bostattningsgrund öfverensstärmma, att den jord, som lemnar minsta bohållnisgen åt dess odlare, nästan utarmas af siat-bördorns, under det den bästa delen erlägger så få och ringa skattebidrag att de knappast förtjena nämnas. Ett enda exempel torde upplysa detta. Ett hemman säteri, taxeradt till 40,000 rdr, eriägger i bevillning 20 rdr. Personelia och kommunalutskylder upptagas icke, emedan desamma rätteligen borde vara lika för alla, likväl finnes här märkliga anspråk på undantag, t. ex. frihet från prestgårds-, tingsbusoch bäradshäktens byggnad och underhåll, fjerdivgsmänsoch brofogde-aflöning 0. 8. v. Frälset drager dessutom å vissa orter en obetydlig kronotionde, samt några skillingar s. k, rusttjenstmarker pr mantal, och härmed hafva deras egare fullgjori sina pligter till statens skatteväsende. Ett kronoeller skattehemman deremot, värdt och taxeradt till 4000 rdr (enligt hr af Forseil, pr medium 53,984 rdr), erlägger i bevillninz 8 rdr, samt i skattebidrag och onera minst 260 rdr (esligt Forsell, pr medium 497: 45.) utöfver dem, hvari säterier och frälset deltaga. Siilnaden är således, om ock allt annat vore lika, till fördel för dessa sednare 188 rdr pr mantal; men derj-mte är förhbållandet sådant, som ock af de olika hemmansvärdena vitsordas, atil säterioch frälsehemmanen i allmänhet äro af vida bättre beskaffenhet ärm kronooch skaitebea:man, samt lemna större behållning, till en del grundad på cit arbetssystem, som i det hela icke är gaguande för det allmänna; bvartll kommer, att kronooch skattehemraanen oftast ärv delade mellan flera egare och måste underhalla en större personal. Detta allt lemnar det resuitat: ait den grundsats, som i öfrigt gjort sig gällande i, vårt beskattningssystem, nemligen taxation efter behållen årlig inkomst, heit och hållet blifvit förbisedd vid den ojemförlist vigtigaste afallo, jordbeskattningen; och att vanmakt, fattigdom samt jordbrukets föga framå skridande utgjort de frukter, som det allmänna skördat a! denoa skriande orättvisa. Det torde, i följd-af det föregående, med skäl kunna frågas: FH-vilka orssker som vållat att mar, under den längre tid som törhåjlandet af alla rättänkande varit insedt, ändock underlåtit alt söka tillväzabrirga någon billig jemkning deri, oeh icke vetat erkänna eller fullt tillämpa nyssberörde beskattnings princip, eller medgifva verkställbarbeten deraf? Insindaren förmodar komma sannivgen närmast, då hen såsom skäl härtill angifver, dels säterioch frälsegodsegarnes obenigenbet för skattejemkningen, förnämIligast på grund af det högre värde den eger, och hvilket skulle npedsättas genom åtgärden; Idels farhågan ait ex dylik operation ej skulle kunna genomföras utan en så betydlig mellanlIkomst äå statens sida, att företaget blefve antinIgen osäkert eller äventyrligt. Hvad den förra invändningen beträffar, så vågar ins. tro, att den icke håller stånd hvarken med vanligt rättsIbegrepp, eller med sky!digheten att konseqvent följa en stadgad grundsats i beskat ningsväg. IMed vilkoren för eseskildas förvärfvande af jord, hvarketikan eller bör staten sig befatta, dess lagar tillse att öfverlåtelsen sker af behörig person och att en så skedd afbandling eger bestånd; för öfrigt eger staten både laglig och moralisk rätt och pligt att anse förmögenbeten, hvar den än finnes, såsom måttstock för deltagande i — och utgörandet af dess behof. Den lomnämnda grundsatsen i vårt beskattningsväIsende kan således icke afse huru stort eller litet kapital som är nedlagdt i hvilken näringsIgren eller rörelse som helst, den bör hålla sig till behållna inkomsten deraf, och den handlar i sådant fall både rättvist, förnuftsenligt och billigt; men att motsatsen inträffar i afseende på jordbeskattringen, det är man ty värr trög att erkänna. Dessutom har väl ännu ingen framkommit med påståendet, attskattejemkningen kan eller bör ske vtan någon ersättning åt den privilegierade jorden; men det anzelägnaste härvid torde vara ait tillse, det dessa ersätt