Aftonbladet – 14 oktober 1846, sida 2

RP SIR val UCI Id entlldiigelv, Men al CA TSIULUSACH för afsöndring om nätterna, med arbete om dagen i små afdelningar under tystnad och sträng uppsigt. Men ait fängelseförbättringen öfver hufvud ej har någon framförd inom Italien, härrör derifrån att folket väl vill framåt, men styrelserna ej hålla jemna steg härmed. Äfven bar man der ännu galererna, hvilka utplåna all återstod af hederskänsla hos fångarne. Mam hyser äfven farhågor för hinder i katolikernas gudstjeost genom enslighetssystemet, i följd hvaraf den sist framlidne påfven var en bland detta systems afgjorde vedersakare. Härtill kommer satt mången andlig icke tillräckligt begriper sin ställning, och alltför ofta förblandar den yttre gudstjeasten, formerna, med sjelfva religionen. Sluiligen inblandar sig polisen alltför ofia I fångvården. I grannskapet af Neapel licger en ö, dit polischefen låter förflytta strafffångar efter godifianande; en dag fick man det iafallet alt för dessa straff-föngar skicka dit en skeppslast med fruntimmer, men hvilken på erkebiskopens af Nespel anmärkning återsändes derifrån. För öfrigt är den nuvarande påfven, så vidt talaren erfarit, em vän af penilentiärsystemet, och likaså storhertigen af Toscana: I sisthämnde land har intet dödsstraff ögt rum sedan år 4830. Ransakningen i brottmål sker der offentligen och muntligen, och dödsdom kan: biott afkunnas gerom domstoisledamöternas sammansiämmande röst. Min har väl i vissa ständerförsamlingar påstått att detta är detsamma som att afskalfa dödsdomar; men så är dock ej händelsen; ty två dödsdomar hafva förkunnats enligt denna rättegångsordning, fastän straffet sedan blef miidradt. Afven i Lucca hade på lång tid ingen dödsdom kommit till verkställighbet, då på en gång två afrättningar skulle ske, och man vände sig då till Toscana, för att få en guillotio, men detta vägrades. Inom landet hade ingen vett förfärdiga ett sådant dödsverktyg. Från Toseana anmältesig dock till mästermanstjenst en karl, som i Frankrike förvärfvat sakkunskap om guillotinen; men. följden häraf blef att hans medborgare förklarade sig icke kunna fördraga honom vidare bland sig, och att kan blott under gendarmeribetäckning kunde återvända till sitt hemvist. Konungen i Neapel hade icke undertecknat någon dödsdom sedan 4835, tilldess man i Februari innevarande år förmådde bkonom att låta verkställa två afrättningar. Sedan har antalet af de rysligaste brott ökats, ty folket har sett och vädrat blod, och bkt tigern retats till: ursinnighet dervid. — Med afseende på hvad en annan talare sagt om bristen på publicitet i Toscana,. anmärkte Mittermaier att han, för sin del, erhållit alla de upplysningar han begärt om fän-gelseanstalterna derstädes. Herr Grochorow meddelade åtskilligt om fångvården i Ryssland, så vält som långvarigheten vid ransakningar derstädes, hvilket försatte samlingen i en egen ginnesstämning.. Welcker, friherre von Closen och andra bevi-. sade att ransakningsfängelse är i sig sjelf en orättvisa, och blott kan ursägtas såsom ett bedröfligt politiskt näödtvång. Welcker erinrade: om deua gamla svenska (?) lagen, enligt hvilken en anklagare, som yrkade på den anklagades håäktande, måste sjeli träda i fängelse på samma gång: om engelsmännens Magna Charta, 0. s. v. Häkte för den ännu ej om något brott öfverbevisade borde aldrig gå längre, än hvad förhindrandet af rymning fordrade; rman borde fördenskull hvarken genom — krigslist söka göra honom skyldig med våld, eller förblanda honom med missdådare. Han barde hållas ensligt; — men hans anförvandter och vänner, så väl som barns rättegångsbiträde borda ega obehindradt tillträde till honom; hvarje annan afsöndring vore en grymhet, ett barbari, bredvid den fritt inträdande och alla vinklar och vrår efter hevis genomvädranda offentlige anklagaren. Fångelset bör för den allenast anklagade ej vara någon tortyr, icke något medel att göra hosom mör, Welcher, så väl som friherre vbu Closen, yttrade sig gemensamt emot det missbruket att man jemte en anklagad, insälter en annan anklagad som spion, ja, att polisspioner stundom Ttåta inspärra sig för sådant ändamål. Samtliga ledamöterna delade för öfrigt den åsigten, att ransakningshäkte bör vara i möjligaste mått lindrigt, och den anklagade derstädes betryggad emot moralisk smitta, mot hvilkea just afsöndring vore det bästa medlet. Såsom resu!tat af hela debatten beslöts ock enbälligt, att ensligt häkte för ransaknirgsfårgar borde anses för regel, blott med de i lager bestämda undaztag. Följande dagen behandlades frågan om ensligt fängelse äfven för sakfällda. Härvid förekom först en granskning af det särskilda system, Isom Obermayer infört i Bayern i det under Ibans omedelbara uppsigt stående fängelse, och Ihvaröfver han utgivit en bok. Uppfordrad att yttra sig deröfver, förklarade ban blott, att han ej gerna kunde fälla ett omdöme öfver sitt eget I verk. Han åtnöjde sig med den anmärkningen, latt ban betraktade den absoluta afsöndringen Isom ena grymhet och sökte i synnerhet nå änI damilet genom humanitet. I ov. Ciosen talade mot all hårdhet vid fångars behandling medelst utmärkande beklädnad, stryk, Ju. m., och framhöll de resuitater som Ober-mayer åstadkommit i Mäcbens straffanstalter. Men till ledning a? lika beskaffade fängelseantstalter fordras dertill skickliga män; utan dem