Aftonbladet – 13 oktober 1846, sida 3

paåckor al annBu Ozxändt tnnehäall (Al. Me A.J BLANDADE ÄMNEN: Sa Det er kun ulige Talemaade ! Fråga. Hvad månw tro tiden lider ? Svar: En Prosaist. Jag kan inte så noga säga. Mot aftongvisten! En sludiosus lingue grece: Till silfverfotad Thetis, till Okeanos Ren Phoibos länkar spannet; ystra Fålarne Hans vagn, demantbebjulad, ned mot vestern dera, Och Hälios, värmebringarn, s!ocknar ut och snar Uråldrig Nyx allena öfver jorden rår. Epicus Romanus: Sångmö, nalkes mig du och säg hvad klockan är slagen, Ren mot de vestliga skyarnes krans Latonas och Jovis Strålande son sin bjessa kar sänkt, och Acherons magter Utbreda natten med fart kring jorden och brusande . hafvet: Tröttad, menskan sänker ned sitt hufvud till hvila. Lyricus Romanus: Dagens fack!a rosnaude dör i vester; Aftonstjernan, kärlekens stjerna, framgår; Kransa lyran, töm din pokal och famna glödande tärnan! Kort är glädjen. Njut medan gode gudar Annu lemna styrka och tid att fröjdas; Snart är locken grånad och matta ögat stirrar mot grafven. . Poet från Sltjernhjelms-perioden: Skijaande solen sigh gått, att snakbkjai hafzmöjians armar; Meensr jag altsåå och troor thet är serla liidhit påå dygnet. Akademisk vältalare: Mine Herrar! Den stund är nu inne, då den jordiska dagen förvandlas till qväll, och en behaglig skymning sveper den mystiska slöjan kring nejden; då degens liflighet afstadnar och arbetaren får hvila från sin trägna idoghet; då solen, solen säger jag, visserligen slocknar, men också de dödliges trötta ögon sluta sig till för den välgörande söm nen. Man af gamla skolan. Kring jordens hela rymd den skumma qvällen bredes, Och solen redan gått att lysa annorstädes. I hyddan torkar nu den trägne plöjarns svett, Och vänner samlas nu till skämt af odladt vett. Snart hvila mödans barn i halmbetäckta tjällen, Och milda stjernors glans belysa himlapellen. Nordisk Eraftgenius: Gullhårig springern Rimfaxo hastar Att berga solen I Gimles salar. Ur Helss boning och Etterfyldt Nastrand Uppstiger natten Till menniskoätter Och Jotunbems barn, Och de dvärjar från fjell, De svartalfer hånande, De seidqvinnor leda, De stigmän blodiga, Kringsmyga trygga, Då ögat på Hlidskjalf, Blundar i mörkret, Och stockblind Höder, Brejäablicks fiende Thronar på jord. En Fosforist: I gyllne strålers prakt går solens låga Mot Hespers famntag i rubineglans, Och stjernor, nattens argusögon, tåga, I mörkblå rymden upp till fackeldans; Nu får hvart hjerta svar på hvarje fråga, Nu fläta känslans blommor sig till krans. I stummad andakt ser jag mot det höga, Och perletårar skälfva i mitt öga. Nu må du klinga mina känslors brusning; Jag simmar i ett haf af salighet, Mitt ögas lågor tolka själens ljusning Och mina aningars otalighet. Emot mitt inre ljus hvad yttre tjusning! Nu bort all sjelfejord vishets salighet! O Phosphoros, du gudomeas benådning, Försänke du mitt jag i salig skådning. Det praktiska Förnuftet: Bara prat, mitt herrskap! Saken är helt enkelt den, att klockan är litet öfver 6. Go Herrar! Kommen och låten oss brygga på en bit! y—p-—5— (N. T.) — OLYCKAN OCH KÄRLEKEN. En ung läkare, som vi vilje kalla Carl A., följde med svenska krigshären i norska fälttåget. En farlig ögonsjukdom bröt som fsrsot ut i lägret och dan unge lä