Aftonbladet – 13 oktober 1846, sida 2

POTATISM OCH PAUPERISM. Uti Tidning för Fahblu Län och Stad,, för istlidne thorsdag, läses under denna rubrik en rtikel, hvilken innehåller ett ganska trefligt amreelsurium af national-ekonomiska fraser. Man får också erkänna, att de båda orden poatism och pauperism, när de sammanställas, åta så att det duger, och en liten anålys af letta stycke, som i sig sjelf är en obetydlighet och mycket oskyldigt menadt, men kan förtjena bemärkas, emedan det har många moistycken i vissa tal på Riddarhuset och i Presteståndet vid riksdagarna, skall kanske roa läaren. Artikeln börjar med den obestridliga satsen, att om poläterna gå ut, så blir det en svår stöt för de fattigare foikklasserna; menn, fortfar förf., vi kunne trösta o:s med, att om samma fält, som burit potäter, besås med råga pså blir förusten till stor del ersatt, helst om. man besinnar, att potäterna bålla mellan 70 å 80 procent vatten, medan rågen endast håller 43 procent vatten. Härefter kommer det bista, hvarföre vi oafbrutet meddela det återstående af stycket: Man tror att potäterna minskat fattigdomen, emedan de ökat de fattigas näringsmedel, men om man får tro den ryktbare Malthus så ökas menniskoslägtet lårgt fortare än näringsämnena. Menniskorna öka sig som 1—2—4—8—16 c., men näriogsämnena som 1—2—3—4—3 c. enligt hans uppgift och alltså ju mera näringsämnen desto flsre tiggare. En stark befolknirg utsuger jorden och i Amerika klagar man redan att-jordens bördighet är i aftagande. Huru ser nu ut det fordom fruktbara Sicilien och den romerska C:mpagnan? och hos oss det fordom bördiga Skaraborgs län? Hvart skulle det leda om jordens produktionskraft vore lika så oändlig som menniskoslägtets generationskraft? Allt det der låter ju ganska lärdt, och vi vilje nästan clå vad om att en icke ringa mängd läsare skall finna det rätt uppbyggligt och draga en suck öfver menniskoslägtets blifvande öde. Grarskom det dock litet närmare: — ju mera näringsämnen, desto flera tiggare,, säger författaren. Detta är redan i sig sjelf en absurditet, och utgör den Iustizaste motsats till det näst föregående. Man ser väl, att författaren syftar på missförhållandet mellan näringsämnenas och befolkningens mängd, fastän han uttrycker sig tvertom. Men nu ådsgalägger erfarenheten, enligt pålitliga statistiska uträkningar, att de mesta näringsämnen i medeltal förtäras af den arbe:ande befolkningen just i de mest beolkade länder, såsom i Frankrike och England. Om således der finzas jemförelsevis många tiggare, så kan detta i allt fall icke vara någon följd af bristen på näringsämnen, helst produktionen deraf inom Europa, just sedan Malthus tid, stigit mer än befolkningen. — pEn stark befolkning utsuger jorden, — utropar förf. härefter. Hittills har man tvertom trott, att en stark befo kning ger förökade: gödningsämren åt jorden och föranleder en bättre odling deraf. — — och i 4merika klagar man redan, att jordens bördighet är i aftaganden. Hvem i all verlden har inbillat förf. detta? Det är bekant, att en enda af de förenta staterna, Indiana, är i stånd att producera så mycket spanmål, som fordras för att föda hela Förenta Staternas folkmängd, och staterna NewYork och Massachussths, som höra till de äldsta och tätast befolkade, producera nu fem gånger så mycket sid och andra landtmannaprodukter, som för 50 år sedan. Huru ser nu ut det fordom fruktbara Sicilien och den romerska Campagnan? och hos