Aftonbladet – 12 oktober 1846, sida 2

1 VV) MAME kas med stora stegy. REVY AF TIDNINGARNA. Under titeln: Om resultaterna af det första allmänna landtibruksmötet i Sverige, har Posttidningen af en aktad deltagare i detta mötes förhandlingar, mottagit en artikel, -hvari förekomma några ganska sannt tänkta och väl uttryckta betraktelser öfver den egentliga nyttan af landtbruksmöten. Vi upptaga deraf följande: Vid närmare betraktande fianer man ock, att ett sådant mötes medelbara verkningar äro större, än de omedelbara. Till de förra räkna vi, att vetenskapsmän och technologer skola icke allensst meddela sina råd, utan äfven, med anledning af de förhandlade frågorna, egria en del af sin tid och sina krafter åt undersökningar, som hafva landtbrukets fromma till ändamål. Vi räkna vidare dit den acqvisition af kapital och personlig skicklighet, som landtmannanäringen kan, såsom förut blifvit nämndt, genom detta medel erhålla. Ännu vigtigare är den uppmunz tran, som sålunda gifves den enskilde landtbrukaren, att, i hvad på honom ankommer, söka arbeta på näringens fullkomnande. Ty antingen fosterlandskärleken, eller begäret efter utmärke!se, eller sträfvan efter materiel vinning utgör driffjedern för hans handlingar, så gifver ett allmänt landtbruksmöte ökad spänstighet åt dessa driffjedrar. Fosierlandsvännen måste känna sitt mod stärkt och sina krafter lifvade, då ban ser så många utmärkta män sträfva till samma mål; då hans arbete vinner erkännande och han har hopp alt kunna, i förening med så många andra, uträtta något varaktigt godt. Den åter, på hvilken detta skäl icke verkar och som icke heller af ekonomiska orsaker behöfver sysselsätta sig med landtbruket, skall törhända arbeta på dess fullkomnande, endast för att kunna inför en sådan församling Jysa med berättelsen om nya och kostsamma försök, om dyrbara anläggningar eller uppodlingar m. m., och om detta motiv icke är rent, äro åtminstone dess verkningar välgörande för det allmänna, ja till och med för slösaren sjelf, som derigenom småningom får lust för sjelfva saken, ehuru han börjat med att arbeia för skenet. Slutligen har den, som endast ser på rena bebållningen af sina företag, bästa tillfälle att vid ett landtbruksmöte få sina produkter pröfvade och godkände, ssmt kännedom om deras förträfflishet utbredd kring hela landet. Icke mindre är dess verkan på landibrukarens moralitet, enär bans pligter mot staten, mot sina underhafvande och mot sina medbröder vid minga frågor komma på tapeten; hans sinne drages från jordtorfvan och kreaturen till slutpunkten för hans sträfvan eller samhällets väl bans politiska bildning ökas liksom hans vana att formera sig ett omdöme och att uttala detsamma. Vi räkna ändtligen till ett landtbruksmötes medeibara verkningar, att regeringens och folkets uppmärksamhet riktas på de många band, bvaraf denna näring lider, och de många missbruk, som der ännu äro rådande, hvilket är första vilkoret för deras afskaffande. Det andra och tredje vilkoret, som är, dels att det bästa sättet, för att lyckas häri, blifver kändt, dels att regeringens åtgärder kunna räkna på understöd från de intresserades sida, uppfyllas likaledes genom detta medel. Vi böra slutligen icke förgäta de nya bekantskaper, landthushållaren gör vid dylika tillfällen, de gamla, som ban befästar, och den förströelse han erhåller, hvilket allt orsakar, att han med nya krafter återgår till sin gamla verkningskrets. Till de omedelbara verkningarne räkna vi mindre vetenskapens fullkomnande, enär de fleste medlemmar härtill sakna nödiga kunskaper, och en samling af 300—8600 personer dessutom icke är stället att diskutera vetenskapliga frågor eller med vederbörlig noggrannhet granska de anställda rönen, utan fastmera utbredandet af dess redan erkända sanningar, hvilket icke ir mindre maktpåliggande. Om någorstädes, gäller i landtbruket den gamla regeln: precepta monent, exempla trahunt; ty äfven den s. k. bildade hushållaren gör mer afseende på, om hans granne med framgång försökt en sak, än om en författare, på stöd af tusende dylika erfarenheter, tillstyrker densamma. Sjelfva aneklotberättaren vet, huru vigtigt det är, att kun-na nämna tiden, personen och stället, för att