siösa känslan aldrig baft någon annan form, än! ruktan för det eviga straffet. För öfrigt var denna känsla, fastän djup, så litet upplyst, att han en dag lyftat sin pistol för att tvinga sin bigtfar att gifva sig aflösning. Med ett ord, han var kristen och katolik på de Calabriska stråtröfvarnes vis. Vid hvarje ny skamlighet, vid hvarje nytt brott som han bekände för mig, såg jag honom tveka, hörde jag honom snyfta och sucka, liksom en girig, som man styckevis tazer skatterna ifrån; jag måste använda både hotelser och tröst för att förmå bonom att icke dölja något för mig och för att tvinga honom att fullkomligt göra sitt samvete fritt. Slutligen, efter mycken tvekan, förkunnade han mig, att han hade begått ett mord; min uppmärksamhet fördubblades. Nu berättade han mig, att han var underordnad tjensteman vid en bank i Dublin, der lottsedlar såldes till kungliga lotteriet i London; bland andra hade han utlemnat en, hvars nummer han mycket väl kommit ihåg, till en ung man som han kände, och som vårdslöst bopvikt och nedlagt densamma i sin högra västficka. Mycket sent en afton, några dagar derefter. kom lotterilistan, och han såg då, att den ifråIgavarande nummern vann en premie af 2000 pund sterling. Innan denna lista kungjordes hvilket icke-kunde ske förr än. dagen derpå och innan den unge mannen skulle få veta sir lycka, gick han ut för att invänta: hönor på en: bakgata, mördade honom der. öct tog lottsedeln, hvilken han sedermera genom er