Aftonbladet – 3 oktober 1846, sida 2

mors; min fromma mor, som icke skulle få sel sin son ärofull och frikänd. Jag var vältalig, emedan jag var djupt rörd, och jag kom alla mina åhörare att gråta, emedan jag sjelf utgöt ymniga tårar. Sedan jag knappast tagit en timmas hvila, gick jag till bigtstolen. Under påskveckan begifva sig hoptals menniskor dit, till och med de, som under den öfriga tiden på året icke en gång tänka på bigt; i min bigtstol var verkliena en samling. Natten var redan långt framskriden då jag slutat, och jag återvände till sakristian; i en hast fattar en man, som jag icke hade märkt, ty han låg på knä bakom en pelare, tag i min messskjorta och besvär mig att låta honom få bigta sig. Jag föreställde honoxn, att jag var lgrufligt trött, och som han icke hörde till mina vanliga skriftebarn, bad j28 honom vända Isig till någon af de andra presterna, eller åtI minstone vänta: till dagen derpå. Han svarade I mig, att ban var fremling i landet och icke kände någon: att han för mig ensam hade förtroende, emedan jag djupt rört honom med lImin predikan: att ban icke kunde vänta till -Imorgondagen utan tröst, och att han ensam var I brottsligare än alla mina andra skriftebarn tillsammans. Efter sådana ord, förbjöd mig min I plict att neka — och jag samtyckte att höda i honom. Han hade icke bedragit mig; listan på de rysligheter, som han uppruliade för mina ögon, var verkligen fasaväckande. Det tycktes som ala skamliga och nedriga p:ssioner hade stämt möte i denna menniskas bjerta, der den reliFF MM NM Od