wa blef bekant, befriat mig från alla förrättningar, så att jag skulle kunna egna hela min tid åt denna sorgliga affär. Eter några veckors förJopp gjorde erkebiskopen mig ett besök, och, i det ban föreställde mig det fruktlösa försöket att vilja rädda min bror, uppmanade ban mig att, utan att alldeles upphöra med dessa försök; likväl småningom återtaga mitt heliga embetes utöfning; först och främst för att deri finna en nyttig skingring af mina sorger och sedan för att visa de illasinnade, att jag för min egen del icke förlorat någon af mina rättigheter på den allmänna 2ktningen och förtroendet. Detta råd var en befallning för mig, och jag följde det så mycket heldre, som jag kände bela dess vishet och välvilja. Jag började således återigen att predika och bigta; jag gjörde det med mera framgång än förut; den inre smärta, som nedtryckte mig, gaf åt mina ord en ovanlig karakter af rörande öfvertygelse Man säger att nöjet gör själen god; för min de tror jag, att en prest aldrig är bättre, än nä han mycket lidit. En afton (det var sjelfva Långfredagen, oc min bror skulle dömas under Påsk-assiserna, d v. s sjutton dagar efteråt), predikade j:g Chri sti Pinos historia. Bilden af min hror inföj juryn förenade sig i mitt sinne med tankan på Jesus inför Caipbas och Pilatus; min själ, son var mycket upprörd, fattade djupt ångesten Örtagården, skymfen af denna allmänna fördö melse, fasan ar denna den rättfärdi.e; neslig död; jag vet icke hvilke. hjertats toesi i dett ögonblick uppenbarade för mig min brors o skuld. Marias smärta påminte mig om mi