Aftonbladet – 3 oktober 1846, sida 1

kunde förmå honom dertill, det kanske skulle fianas några omständigheter, som kunde hjelpa mig att åtminstone rädda hans lif. Förgäfves! I början blef han ond öfver det han kallade skamlöst förtal, sedermera medgaf han, utan att upphöra bedyra sin oskuid, allt hvad anklagelsen innehöll sannolikt och begrät sitt dåliga rykte, som så grymt skulle ligga mot honom i domarens omdöme. I samma min som tiden skred fram, visade han sig stillare och mera undergifven; havs tal blef allvarligare och värdigare; han sysselsatte sig mera med att läsa bibeln än att förbereda sitt försvar. Han sade, att hans fel hade varit stora och mång2, men han boppades, att Gud icke skulle affordra honom räkning för dem i en annan verld, eftersom han skiljde bonom, från denn3, flickad, i menniskors ögon, med ett brott, som han icke be ått. Stundom tillade han, att Gud var sträng, som fråntog honom hans ära, hvilken ban, midt under sina förvillelser, alltid sökt att bevara obesmittad. Jag visste icke, hvad jag skulle tänka; när jag talade med honom, beuadrade j2g honom; det tycktes mig omöjligt, att han kunde vara brottelig; men så snart j:g var ensam, återkom min olyckliga öfvertygelse; då trodde jg, att min bror till sina öfriga synder äfven lade skenheligheten; jag fruktade en ny olycka, den största af alla; jag ryste vid tanken, att hans säl kanske var dömd att dö med hans kropp. Jag har redan nämnt, att man satle värde på mig i församlingen; mina förmän gåfvo mig stora bevis på intresse och välvilja; min kyrkoberde hade, från första stund olyckshändelsen