Aftonbladet – 3 oktober 1846, sida 1

bruten mot udden, utan att han kunde för. klara denna omständighet, hvilken han till och med påstod sig hafva varit fullkomligt okunnig om. Coronern, som besigligade liket, anklagade honom för mordet; juryn, som fann anklagelsen tillräckligt motiverad, vägrade min bror att låta sätta borgen för sig och satte honom i häkte till dess de trimestriella assiserna skulle börjas, hvilket icke inträffade förr än tvenne månader derefter. Skenet var så mycket mot min bror, att jag sjelf skulle hafva dömt honom skyldig, om jag varit hans domare. Min mor var den enda som icke trodde honom brottslig; också kände hon icke först i början, fastän hon var djupt bedröfvad, någon allvarsam oro för processens utgång. Jag led obeskrifligt af att se henne dåra sig med illusioner, som jag skulle hafva velat dela, om jag ieke hade ansett för min pligt att förstöra dem för att bereda henne på en upplösning, som syntes mig lika rättvis som oundviklig. Hvarje afton var det mitt smärtsamma göromål att strida med min mor om de bevis, som funnos mot min bror, och att låta henne ana deras tryckande vigt. Jag lyckades icke att rubba hennes instinktlika öfvertygelse, men hennes hjerta blef missnöjdt med mina bemödanden att upplysa hennes förnuft, och sig sjelf ovetande började kon hata mig, just af det skälet, att hon icxe kunde besvara mina inkast. Imedlertid gick jag hvar dag och besökte min bror i hans fängelse. Jag försökte på alla möjliga vis att aftvinga honom bekännelsen om hang brott, i den förhoppningen, att om jag