Aftonbladet – 2 oktober 1846, sida 2

HURULEDES H:rRåKAMMARRDÅET THFO RELL TÄNKER OM JEMLIKRETEN OCH PERSONLIGHETS-PRINCIPEN. (Slut fr. HM 226.) Hr Th. går i sina betraktelser öfver repre sentatiorsreormen bufvudsakligen ut på at! häckla Geijer för det han i sma före äsningar ramhållit vigten och den djupa betydelsen a Personligh-tsprincipen (i förening med Jemlikhetsbegr-pyet) i statsrätten. Sion vi sett, påstår hr Th. sig också vilja en Jemlikbet; mer när det kommer till kritan, när frågan blir att i praktisk tillämpning inom somhäilet antaga och utföra densamma, då studsar fan tillbaka, står korstecken framför sig, och mena ait sådant duger alls icke för — menuiskar. dessa d.ab!er, hvilkas väsendens grundkorst:uktion utgöres af Afunden. Derföre är det också han klandrar Gei er, enär denne ej nöjt sig med principen3 blotta uttalande, vtan velat hafv: den i verk och gerning. Hr Th. leder sig nv till Frårska Revolutionen. Geijer hade i min nesorden af den stora natten (den 4 Anvrust 1789) ansett, att personlighetsprincipen då inbröt i det allmänna politiska lifvet. D-ta finner hr Tb. bögst orimligt, enär ban ej begriper huru på en enda natt så stora ting kunna ske. Om det ändå hade varit vid dager! Men vi lite hr Th. sjelf tala: Det är icka på detta sätt, gam en princip inbryter i vetenskapen eller allmänna upplysninzen. Hvad en enda natt i denna väg åstadkommer, kan på sin höjd vara en upptäckt eller uppfinnisg, som derefter från uppfinnarens tanke öfvergår i vetenskapen eller småningom i allmänna upplysningen. Ett inbrytande i det allmänna politiska lifvet, äfven om det sker på en enda patt, mårte deremot vara en samhäilshändelse och kan, så vida det rörer en princip. endast bestå uti dess proklamerande, de s högtid!iga antagande, hvarigenom ingenting bevisas om dess gitiyhet eller behörighet till inflyti:nde på vetenskep eller upplysning. Ar då principen, som sålunda inbryter, icke sann och välgörande; så kan den ej heller genom sjelfva inbrytandet blifva det. Är det möjligt att läsa en värre begreppssammanblani ss ett mera uhistoriskt missfö;stående af ett faktum? Hvad som tilldro3 sig i Frankrike natten till !en 4 Aug. 1789 var just en sådan samhällshändelse,, ett dylikt proklameranden, et: slikt ,bögtidligt antagande, hvarom br Th. sjelf anmärker att det kan gå för sig på en enda natt, samt på det sättet utgöra eit inbrytende i det allmänna politiska lifvet. Personlighetsprincipen, såsom gruad för en lära, var deremot, Ikasom jemlikhetsbegreppet, längesedan förut upptäckt och theoretiskt framställd af många filosofer och politiska författare. Det var derigenom sskens gLtighet eller behörighet till inflytsnde på vetenskap eller upplysning redan blifvit gifven och afgjord för hvar och en, som fattade dessa läror. Men att giltigheten och behörigheten skulie hafva bevisats genom sjeliva Augustinattens händelse, har väl ingen menniska menat. Huru bedömer hr Th. också i allmänhet sjeliva Revolutionen? Utan tvifvel måste ban väl vara historiskt bekant med de flera stadier densamma genomlopp. och att Nationalförsamlingen med sina handlingar, i syonerhet under 4789 och 4790, aldeles icke är att färhlanda med konventet och med terrorismen 4793? Nationaliförsamlingen af d. 47 Jun. 4789, uppkommen ef Frankrikes allmänna ständer (!es Etats generaux), hvilka konungen sammankallat till d. 4 M2j samma år, var till innehåll och form fulikomligen lagenlig. Tredje stånvdets lika antal (600 personer) med de begge andra ståndens tillsammans (adeln bestod at 300 och de andliga likaledes) var af konungen och hans premierminister sjelf föranstaltadt. Omröstniogen per capita, i stället för ståndsvis, hvarigenom le tiers :at nu bekom sin första styrka, då det så talritt tilistide.kommit, skedde allt på laglig och orden:lig väg. Alla de vigtiza beslut, som blixtlikt följda — både det af d. 20 Jun. att ej åtskiljas förr än man gifvit Frankrike en konstitution, såväl som af d. 23 och 27 Jun., då le tiers tat fordr:de fullmakternes pröfning, och hela församlingens sammans!utande till en enbet — togos icke allenast i laglig ordning, utan konungen sjeli var den som befallde adeln och prelaterne att ansluta sig till tredje ståndet. Bastiljens nedrifvande d. 44 Juli var icke en handling af Nationalförsamlingen, och skedde ej på något dess beslut: det var en gerning af pariserfolket, oMm man kan bedöma ganska olika, och som, då den sättes till motstycke mot allt de: våld och de skriande orättvisor bastiljvisendet och les lettres de cachet i så långa tider utövat, minst räknadt kan gå 1 qvittning hirmed, aech dessutom allmänt är ansedd såsom en af