Aftonbladet – 1 oktober 1846, sida 3

TES NA SSE SRV SSE VN ett referat af hvad beträffande MHagelfelt förekom i poliskemmaren den 24 i förra månaden; och härom har Dagbladet ännu ej haft någon redogörelse. . Till det uti Dagbladet i dag intagna podlisprotokoll för åen 292 Sept., hvilket närmare rörer ifrågavarende sak, skole vi återkomma. MUSIK. Aftonsltukder vid Guitarren. Sånger med ett lätt ackompagnement. Hos Abr. Hirsch. Första häftet Svenska folkvisor och folk!ekar.! Folkvisans ålder, hembygd och harmoniska behandling hafva i alla tider utgiort ett tvisteämne för tonkonstnärer och fornforskare; folkvisans ålder kan väl sällan bestämdt utrönas, dock visar någon gårg den tonskala, inom hvilken melodien rörer sig, att sången tillhör de gamla kyrkotonartern2; vanligen den doriska tonarten, och att den följaktligen tillhör katolska tidehbvarfvet, se t. ex. M 5 A1 m. fl. i Geijers ech Afzelii samling. Andra folkmelodiers tonskalor äro återigen olika både de moderna och kyrkotonarternas, dessa hafva af Häffaer ansetts tillhöra en egen tonsksla, den han, i sina anmärkningar öfver gamla Nordiska sånger, påstår vera gemensam för den skandinaviska, tyska, engelska och skottska folksången, som han kellar den nordiska. BRythmen och siutfallen bestämma stundom, eburu mera sällar, folkvissns ålder. För stt likväl någorlunda kunna bedöma huruvida en folkvisa är urgammal, gammal, ny eller för moderna at bära detta namn, fordras ett mångårigt studium. Ännu svårare än åldern är bestämmandet af folkvisans egentliga hembygd, eller rättare hvarifrån hon utgått, ty om få kan det sägas att de egentligen uppkommit i den provins der de allmännast sjungas; minga folkvisor, hvaribland Neckens polska m.fl. sjungas i alla rikets provinser. Den harmoniska behandlingen är vanligen en ;stötesten för de flesta tonsättare; icke sällan ser man dessa för sin ålder och skönhet vördnadsvärda melodier iklädda en alltför modern och flördfull drägt. En del tonsättsre återigen försöka att genom harmoniska kuriositeter och kromatiska förvägenbeter utrycka denna underbara karakter, som gör fölkvisan så esendomliz; ingen her, tyckes cs i detta fall kommit sanningen så nära som Hiffaer (se ofvananförda samling af Gejer ceh Az icke blott bans djupa och mån sa stulier aftdenna genre uten äfven hans sällsynta förmåga att vara stor i det enkla, eller om. man så vil enkel i det stora, kom borom här till mycken nytta. Hans harmonier synas mycket enkla, och äro i och för sig sjelfva ganska vanliga, men de kombineras likval på ett så eget sätt, att de både tillfredsställa örats fordringar och framställa sångens karskter ien mycket klarare och bestämt färg, än då melodier sjunges ensam. Umärkt skönt är hans slutfall i den s k. nordiska skalan, der han i stället för dominantseptimackordet använder sextackordet på skolans fjerde ton; hv:rpå genast följer treklangen på toniken t. ex. Å. A. C. fiss och derpå E. G. H. E. (s2 JV 6 af nu utgifna visor vid guiterren). Hvad beträffar dessa sångers harmonisering, så synes arrangören troget hafva studerst Hiffner, Och att! ban hildat sig efter ett så vackert mönster torde ingalunda kunna klandras Ackomp2gnertentet ör, i öfrigt, sanningsenligt med hvad titeln lofvar: lätt och likväl omvexlande: ån rör det sig med dessa enkla för guitarren välklingande, men underdår niga ackorder, än OMvexlar det med olika taktnoter, än följer det melodien åt medelst små två å trestämmica kantabla satser och än rör sig basen melodiskt (se JV 8, 9, 44). Sjelfva valet af melodier är serdeles lyckadt. Sånghäftet innehåller 47 utmärkt vackra folkvisor och folklekar från tio serskilda provinser. 8:dra häftet af Aftonstunder vid Guitarren upptager 7 sånger af oiika författare, hvilka alla med skäl kunna kallas godbitar. JV 4: Vore jag blomma,, al Dannström, är en af I denna tonkonstnärs mest populära sånger, ochl som, kompositören till heder, genljuder från snart sagdt hvarje mun; tuitarrackompagnementet, .en trogen öfversältnirg af pianostämman, är lätt och densant. JM 2: Vallbjonssån:, af A. F. Lindblad, utgifven för piano i Bragumannen, sjöngs sistlidne vinter tvenne serskilda tånger i Harmoniska sällskapet och vann almänt tycke; den är hållen i fullkomlig nordisk anda samt originell och skön; guitarraccompagnementet är svårt och guitarristen får Vara qvick i fiograrne. JM 3: I skogenn, af Josephson, är en liten bjertlig melodi, som ovilkorligt vinner tycke hvar helst den framgår, och som understödes ab ett för guitarren tacksamt accompagnement. JM 4: Alphornet,, af Proche, samt M 7: Serenad, af Schubert, rv bland dessa lyckliga melodiers antal, som ömsom för. sång, piano eller violonceli m. fl. inst:umenter gjort en Justresa kring de flesta europeiska konsertsalar; båda dessa melodier äro utmärkt vackra; accompagnementet är här icke serdeles lätt, men då sångerna ega ett sannt musikaliskt värde, sä förmoda vi att guitarristen icke släpper förrän ackompagnementet sitter i fingrarne. M 5, ur Vermlänningarne:. Och gossen gick sig ut en morgonstund,, är en af dessa få lyckliga naturmelodier, som springa upp en gång hvart 50:de år. Komposivören, författaren till NYccniärmnda niac har. sägAm fAanoSttarsa föga