Aftonbladet – 30 september 1846, sida 2

arlugarnes nyltia cch greive Sallza emot. HURULEDES H:r KAMMARRÅDET THEORELL TÄNKER OM JEMLIKHETEN OCH PERSONLIGHETS-PRINCIPEN. (Forts. från J4 9223.) Vi fortsätte ytterligare belysningen af kammarrådet Theorells beryktade brocbyr, emedan eit arbete, som innesluter i sammandrag de korservatives statsoch verlds-åsigter, är förtjent af den största uppmärksamhet från pressens sida. . Vi tro det knappt vara möjligt att kästa en bedröfligare och ömkligare blick på menskligbeten, än den, som innefattas i följande ord, sid. 32: Afunden är denna mäktiga drift, i hvilken jemlikhe:ens grundämne ligger, kanhända starkast bland de krafter, som nedtynga menskligheten mot jorden, som samfäldt utgöra denna gravitation till materien, mot hvilken hennes bättre kallelse kämpar. Af så litet ädel balt är principen för denna naturliga jemlikhet, bvars talan somhälls-filosofien ännu i våra dagar synes vilja föra genom några de mest betrodda af sina idkare. Knappast föreställer man sig det mått aflidande och försakelse, som menniskan tåligt uthärdar, endast hon är okunnig om möjligheten af något bättre. Tanken på en lyckligare lott är den förnämsta beståndsdelen i allt lidande. För njutningen är menniskans förmåga vida mindre; men hvad hon deraf erhåller, består tvertom förnämligast i kunskapen om ett sämre tillstånd än det, hvari hon befinner sig. En jemförelse utgör lifvets lycka, så väl som dess plåga.n I fall någon mening skulle finnas isista stycket, så måste det vara den, att menniskan icke bör införas på odlingens bana, ingen religion bekomma ; ty detta allt inger folk, ait något bättre existerar, till hvilket man bör sträfva. Man vet eljest, att moralitetsbegreppet just hvilar på menniskans egenskap af perfektibilitet, likasom sporren till högre kunskapers inhbemtande är tanken att genom dem finna något förträfflgare, sannare, lyckligare än det man redan eger. Sjelfva begäret att söka salighet grundar sig på föreställningen om möjligheten af ett bättre. Men denna tanke är nu, enligt de Theorellska fraserna, den förnämsta beståndsdelen i allt lidande! Hr To. bar alltså intet tycke för kristerdomen: ban aktar sig framför allt att blicka på ett lif efter detta, högre, fullkomligare, bättre och lyckligare, än det ban redan har. Ty han skulle derigenom erfara ett af sina största lidanden i sin närvarande ställning. Helvetet är det enda han, i afseende på förhållandena efter döden, tunde tänka på med något nöje, emedan det möjligen erbjöde honom en jemförelse, hvarvid han nu kände sig Jyckliz. Men man höre följande stycke, för att finna pessimismen i sin höjd: . Menniskor äro de föremål, med hvilka menniskor jemföra sig. Man lider i den mån, som andre synas lyckligare; man njuter deraf, att man tror sig lyckligare än dem. Att afundas andra, är ifvets olycka — att blifva afundad, utgör dess ömkliga lycka. I en not till denna vackra bit bar hr Th. såtligear kommit så långt, att han dock fritaser sedeläran från att framställa denna ohyggliga åsigt; men han påstår erfarenheten i allmänhet göra det. Hvilken sorglig erfarenhet