Aftonbladet – 28 september 1846, sida 3

hvilket på sednere tider, getiom öppet sår, alltjemt afsöndrat sig förskämda vätskor. Kunnige läkare hafva förgäfves blifvit anlitade. Deras öfvertygelse, att det öppna sårets jgenläkande icke allenast skulle föranleda svårare sjuklighet, utan rent af vålla den åldriges död, deledes af hela hans .omgifning, och slut!igen af honom sjelf. Men då sistlidne sommar sjukdomen b!ef-serdeles besvärande, och i slutet af Oktober nödgade honom att intaga sängen, utan allt hopp om återuppstigande, önskade han, såsom en ännu oförsökt utväg, att rådfråga en i närheten boende så kallad klok gubbe,. Den sjukes krafter voro dånästan alldeles medtagna, afföringen kunde endast genom läkarekonsten vinn8s, båda benen voro utomordentligt svullna, och förskämda vätskor flöto i myckenhet ur ett på sista månaden till dubbel storlek vidgadt sår, något ofvanföre yttre forknölen på venstra smalbenet, hvilket var ända till 45 tum i omkrets. Ozsktadt begäret till föda nästan hade försvunnit, var dock eptitssupen kär. Som rådman Gildeberg, enligt hvad redan är vämndt, aldrig nyttjat bränvin eller någon annan spirituös dryck utöfver hvad man hittills kallat måttligt; så trodde han. nu i det längsta, i likhet med mången annan, att aptitssupen, synnerligast efter så mångårig vana, vore honom icke allenast nyttig, utan till och med oumbärlig, samt att matsmältningen och den ännu återstående ringa aptiten vore deraf alldeles beroende. Likväl då sjuksköterskan fästade den såsom läkare tillkallade gubbens uppmärksamhet derpå, att de ur såret flytande vätskorna omisskänneligen hade bränvinslukt — hvilket, om det än förekommer besynnerligt, dock är ett factum: ett factum, hvars möjlighet jag för öfrigt hört erkännas af kunnige läkare — och då den så kallade kloke gubben, som: förut endast föreskrifvit et! dragande plåster på bensåret, nu, med anledning af denna anvisning. talade med den sjuke om angelägenheten at minska aptitssupen, hade den re. dan i sitt 98:1e år Ingångne patienten ännu styrks nog att ej blott minska, utan helt och hållet öfvergifva en förtäring, som han nu först (!) börjsde befara vara skadlig. Snart visade sis följderna af den nya dieten: Benen blefvo hastigt bättre, likaså aptiten, matsmältningen och exkretionen; och efter cirka 7 veckor var den nära 400-årige mannen alldeles återställd. Den under de nästföregående 40 år småningom tilltagande svullnaden var till större delen försvunnen från båda benen, och såret af sig sjelft fullkomligt läkt. De förutspådda olyckliga följderna 8f derna igentäkning hafva icke i ringaste mån visat siz, utan har den åldrige nu i rulla 5 månader fortfarit att befinna sig fullkomligt väl. Vid käpp han åter kunnat gå på egen hand. Aptiten har verit god, och kroppens funktioner ordentliga. — Sedan den åldrige af denna erfarenhet blifvit öfvertygad, att den dagliga bränvinsförtäringen — eburu måttlig den ock ansetts — likväl varit åtminstone en väsendtligt bidragande orsak till bans långvariga krämpor och sista allvarliga sjukdom, förklarade han sig vilja ingå såsom dedamot i nykterhbetsföreningen. Läkare ordinerade honom för nägra är sedan att dagligen dricka ett glas vin; men denna ordination ogillar ban nu högligen, och har föresatt sig, att deraf endast förtära något litet vid högtidliga tillfällen. Uti nära 7 månader, eller alltsedan början af sistidpe November, har han, med undentag af sisil. I:sta Moj ett enda gles vin, icke förtärt någon Irocppa spirituosa. AEA PUT