Aftonbladet – 26 september 1846, sida 3

ban helt och hållet genomskådat det älskade väsendet, så tydligt, som om hon vore gjord af fönsterglas; ban tror sig fullt och fast kommit underfund med den tillbeddas innersta lifsprincip, och han är hänförd, förtjust, ty se — hvarje tanke, hvarje känsla hos henne är just sådan, som han sjelf mest äbkar den. Ack, kanske är också det mesta egentligen ingenting annvat än ett foster af hans egen, fantasi! Gud skapade menniskan af en lerklump; för kärleken år det en småsak, att af syndiga menniskor göra skuldfria englar, och Mythen om Pygmalion, som genom sina böser till gudarna lifvade srjelfva marmorbilden, kan äfven tolkas såsom ett bevis på, huru den förälskade, berusad af kärleken, förblandar lif och död samt, bedårad af sin egen fantasi, tror, att spegelbilden, som endast är ett återsken af honom sjelf, är verklighet. Den enda trovärdiga vinsten af dessa en älskares studier, inskränker sig kanske slutligen till vissheten, att den hul!das ögon äro bå, att hennes händer äro små, eller att hennes tänder äro hvita! Hvad mig sjelf nu angår, vet jag icke till hvad grad jag vilsefördes af min egen inbillning, men säkert är, att jag hos Rosa uppiäckte de aldra ölskvärdigaste, de med min egen själ mest harmonierande egenskaper, hvarföre jag också blef fullkomligt öfvertygad, att vi båda voro skapade för hvarandra. Som jag nu äfven visste, att min tant — författarinnan till Kusineranar — var ett utmärkt förståndigt fruntimmer, och att hennes exemplariska grundsatser vo-o en tillräcklig garanti för kusinernas ändaruålsenliga uppfostran, kunde jag säkert förtrösta depå, att Rosa, äfven i det husliga lifvet, skulle förstå uppfylla sima pligter. Härmed försvunno de sista skruplerna, och jag fattade det dristiga beslutet att, vid första lägliga tillfälle, för lilla Rosas fötter nedlägga min hand och mitt hjerta.