Aftonbladet – 26 september 1846, sida 3

det färdigt! Åb, hvilka revolutioner! Liksom från ettvlitet Vesuvius, så utströmmade från mitt. hjerta idel eld och lågor, och af min beskedliga : fantasi blef en flödande lavaström; suckar och utrop förföljde hvarandra och poetiska ådror, som jag aldrig vetat af, kommo belt dristeliga i dagen. Då småskämdes den klokare, nyktrare delen af mitt jag, tog på sig skolmästareminen och började bekymrad framkasta några små misstankar om lossnade skrufvar och dylikt. Men på dessa chikanösa tillmälen svarade bjertiat, i jublande lycksalighet: Du sboftels son, var stolt öfver dig sjelf, de! bor inom dig en gnista af Gud — d. ä. kärleken Ia Det vore väl tusan !, var förståndets prosaiska svar på denna vackra tirad; men jag hade vidare ingenting att invända. Sixken var nu tydig och klar: Jag älskade kusin Rosa af hela min själ! Nå, detta var i sanning ingenting att skämmas för, a Den alltör sväfvande och öfverspända karak. ter, som isynnerhet utmärker kiörlekens aldra första dagar, sansade sig så småningom, och genast blef min känsla mera respektabel. Ifrån alt endast göra halsbrytande Iusifärder upp till stjernorna, der jag egentligen icke hade något alt boställe, sänkte jag mig så vackert ner till det ;:la livet och mina gama älskling sideer om den husliga sällheten å:erkommo nu i förklarade gestalter. I stället för att endact svärma, började jeg resonera, Jag ville icke mera se Rosa endast soma mina drömmars ideal, jag ville se henne som min ledsagarinna genom lifvet, voin lagvigda hustru, och jag föresatte mig derföre att studera henne. Men ack, hvem vet icke, hu? det går när en älskare vill studera sin älskarinna! Ian vill utfor.ka hennes karakier, henaes temperament, hennes praktiska förstind; han inbillar sig, ått