Aftonbladet – 24 september 1846, sida 3

varo. På det ädlasts och mest grannlaga sätt hade han förstått att lätta mina behof unde) de första åren på den lönlösa tjenstebanan och derigenom bidragit till min snara befordran. Min dyra Augusta och jag anse äfven och skola alltid betrakta honom, såsom ett Försynens verktyg, hvilket så underligt sammanförde våra beslägtade själar. På mitt bref, hvaruti jag underrättade honom om tiden för vår ingående förening, svarade han varmt och innerligt deltagande och sände tillika elt briljanteradt ur, med koljeked, för att af mig öfverlemnas till den sköna bruden. Hon bar det på vår högtidsdag och äfven den af Hall för fem år scdan skänkta dybara schalen. HELSINGFORSS. Trettio ir äro nu, såsom en skön dröm, försvurne i lycksalig förening med den ljufva, kärleksrika makan, som, under denna långa tid, huld och trogen delat mina, både fröjder och sorger. De förra hafva varit ölvervägande cch innefattas ala i känslan af att vara den lyckligzste make och far, ceh att, genom redligt bemödande, äga mine medborgares kärlek och en för mig och familj riklig utkomst. Den bittraste af mine corger var, då några ir efter mitt äktenskap Finland blodigt härjades och våldsamt slets från det älskade moderlandet. Såsom flere dess söner ville jag vid cennatidpunkt återvända dit, mer, min ömt älskade Augusta, som då skulle ryckas ifråa kära föräldrar och syskon, en gagn:nde verksamhet och tillgifne vänner, som j:g då skulle öfvergifva, ändrade min föresatts cch qvarhöll mig för lifvet i det land, som så kärleksfullt upptagit mig i sitt sköte. Snart kallades jag likväl ifrån min inskränktare verkningskrets i Wasa till en vidsträcktare i Helsingforss, Finlands uppblomstrande hufvudstad, hvarirån nu för mig annen förflyttning icke kan förekomma, än den sista stora, Vvigtiga. En äfven högst sorglig känsla, som medlidsamt deladeaf min fromma Augusta, erfor jag, så ofta under årens lopp min arme vän Halls missöden och lidanden kommo till min kunskap. Vid olika tider skref jag honom till, men erhöll