Aftonbladet – 24 september 1846, sida 2

N (Insändt.) OCKSÅ NÅGRA ORD OM DEN NYA LÖSDRIFVERISTADGAN. Stadgandet angående försvarslösa och till allmänt erbete förfallne personer har redan varit föremål för åtskilliga anmärkningar, som framkallat förklaringar, ibland hvilka de under d. 43 Augusti uti Dagligt Allehanda ingalunda visat sig så tillredsställande, att man dermed funnit sig belåten. Den ifrågavarande författningen synes hitintills i oanmärkningsväg hafva varit behandlad förnämligast ifrån principen af samhällets rätt öfver individen. Utan att för närvarande ifrån denna synpunkt vilja inblånda oss i striden, anse vi oss böra ramställa några betänkligheter i afseende å det praktiska af författningens innebåll och tillämpning. Vid första skulle hela den långa och just derigenom oullständiga förklaringen öfver hvad som icke utgör en försvars!ös, gerna kunnat åsidosättas om man i stället helt enkelt positift förklarst, att med försvarslös förstås en sådan, som är känd att icke utan tiggande eller att ligga fattigvården till last kan sig ärligen försörja, Månne icke ett sådant stadgande varit tillräckligt, och kanhända mera än tillfyllestgöreande, i fall man möjligen kunde komma derhän, att finna tiggandet i sjelfva verket icke vara någonting olofligt eller oärligt. Dezna mening ken för de högre folkklasserne utgöra ett ömtåligt ämne att bebandle. Att tiggandet i sig sjelf icke är något oärligare näringsfång än något annat tro vi för vår del, och ett det understundom varit rätt lönande, anse vi oss, utom andra exempel, kunna styrka ifrån baron de Gerandos afhandling om den allmänna välgörenvheten, tryckt i Peris 4839, der det i första tomen sidan 10 uti en not berättas: Ungkarlen Thomas Humm, död 1838 uti Lewden, grefskapet Essex, och som tiggde på allmänna vägarne, har vid sin död efterlemnat 4,700,000 sterling, eller 42!, millioner francs, eller ompkring 20,500,000 rår svenskt banko, hvilka af den päflidnes arfvingar ärfdes