Aftonbladet – 21 september 1846, sida 2

etkanlbo, all Regentens personnga tycken ochl sympatier under alla omständigheter och i alla ; tider äro underordnade nationens vilja. Men om man är ense härom, så blir frågan mycket enkel. Är det, äfven sedt ifrån konungens eget intresse, lämpligt att han: lemnar den krets der : hans oantastlighet placerat honom, för att nedstiga till rollen af partichef? Passar det sig, att! han på den räkningen blir såsom sir Robert Peel och lord Johnr Russell eller såsom hrr Guizot och Thiers underkastad alla det politiska lifvets alternativer och vexlingar? Passar det! sig att han i dag segrande, i morgon besegrad, skall genomgå än triumfens njutningar, än smärtan af ett nederlag, och att kans sinne skall upptagas af partiernas passioner och fördomar? Ar det ändiligen passande, att han någonsin skall befiana sig midt i sin konselj såsom i ett fiendtligt läger, och att kriget sålunda inflyttas i sjelfva regeringens sköte? I sanning, detta är icke blott grundlagsvidrigt, utan orimligt. Vi kunne väl begripa förhållandet med en konung som styr sjelf, såsom hr Polignac ville hafva det, och som stiftade lagar äfven emot majoriteterna; (Anmärkning: Just detta är det förhållande som den Hartmansdorff-Palmstjernska konservatismen vill hafva fasthållet i Sverige, och hvarföre den på ett så ursinnigt sätt) anfaller hvarje försök att få ett sanntrepresentatift samhällsskick infördt här i landet); vi kunne också begripa en konung, hvilken icke sjelf är styrande, såsom förhållandet är i England, och hvars höga och lugna opartiskhet står upphöjd öfver alla partier. Men vi kunne ej; rätt begripa ett system, som hvarken är det ena eller det andra, nemligen det, då konungen sjelf jär chef för ett parti eller en viss tendens, dåj han verksam och med alla chanserna af framgång eller motgång blandar sig i de politiska striderna, då han deltager i och utsätter sig. för alla passioner, alla kollektiva och personliga utbrott af bitterhet. LL Må man icke söka att röra oss till deltagan-: de för den bedröfliga roll, som förmenas tillhöra en overksam och oansvarig konung, en konung, isom bibehåller åt sig hvad Bossuet kallar majestäet, medan han lemnar åt andra det mödo-: samma arbetet med styrelseärenderna; ty vi I kunne icke finna att detta är något särdeles ;bårdt vilkor. Det verkligen hårda och bedröf-, liga är vid ett motsatt förhållande de åtta eller nio ministrars ställning, som skola svara för allt och likväl icke äro annat än simpla contrasignanter för beslut, som de icke sjelfve fattat. Vi veta väl, att man äfven på sådana vilkor: kan finna mwmistrar, åtminstone i förmaken. Men. är det åt sådana ministrar som Frankrike, som hvilket folk som helst vill hafva omsorgen om sin ära och sina intressen förtrodda? Må ingen missförstå oss. Vi underkänne alldeles icke den invändningen, att det för en konung, omgifven af en mängd hofmän och af en Ibetjening, som blott täflar om att ställa sig in och draga till sig en stråle af gunstens och! bifallets solsken från den högst uppsatte, är långt svårare, att det fordras för honom mycket mera vishet och beherrskningsförmåga för latt qvarstadna inom de konstitutionella grän-! sorna, än för att träda derutur; för att, med lett ord sagdt, nöja sig med konungslighetens prerogativer, än för att inkräkta på ministerens lattributioner. Vi skulle vara ganska trygga för Iden representativa styrelsens framtid, om den Ikunde utveckla sig och blomstra för hvarje gång som en föga skicklig konung befinner sig på Ithbronen. Ty vi hafve sagt, och vi upprepe det, de medelmåttiga konungarne utgöra den stora majoriteten. Det som vi vilje, är att konunIgen, duglig eller icke, skall inskränka sig till att vara konung, och icke förvandla sig till partiI chef. Det som vi vilje är, att kamrarna och I landet skola hafva att bedöma ministrarnes syIstem, icke konungens. Det som vi vilje är, slutligen, ett sådant representatift system, som Frankrike ville hafva det år 4830, ett sådant som England redan utöfvar detsamma, och icke ett Joäkta system, uppfunnet af några hofsmekare, loch hvaraf hr Guizot numera gjort sig till ansvarig utgifvare, sedan han år 4839 bestridt Idetsamma med så mycken energi. q Vi medgifva för öfrigt äfven ganska gerna Iden af Journal de3 Debats gjorda invändningen, att om visa konungar äro sällsynta, så äro stora ministrar icke heller någonting vanligt. Imedlertid företer sig här den skilnaden, att blott en enda kan vara konung, då deremot många kunna bli ministrar. Sannolikheten är då åtminstone större på den ena sidan än den andra, så mycket mer, som till ministrar kunna väljas libland ett helt lands befolkning de, som visat sig ega mesta duglighet, då deremot intet val finnes i afseende på konungen. ) I England voro, under hela förra århundra,Idet, konungarne de mest medelmåttiga menni-Iskor, men England har under samma tid räk-Inat tre eller fyra stora ministrar. Vi fråga då, sjom någon skulle hellre velat se landet styrdt a laf de tre Georgerna, än af Wa!pole, lord ChaJM s!) Här finne? man, huru betydligt de konservative i Frankrike ännu stå framom de konservative i Sverge, der vi hafve ett så färskt exempel som att kammarrådet S. L. Theorell, hvilken utan tvifvel ändå gör sig anspråk på att anses för en af de mest bildade i landet, helt frimodigt framfrädt oåosnmm hämma flå dan antdan ett rmalao ts L Å Po ee MW ke