Aftonbladet – 21 september 1846, sida 2

SKUDED, HVaATIDiatu alvtc TOPCKOMIINIR Don atv OJUP och foglar, äfvensom arbetade benkulor, jernspikar, hopgyttrade klumpar af smält jern och bronz, m. m — 2 — Allt ifrån den tid, då man började att genom närmare begreppsbestämmelser i statsläran söka stäila de olikartade elementer, som röra sigi ett sambälles offentliga lif, i möjligaste öfverensstämmelse med hvarandra, för att åt det hela gifva enheten af en sund, helgjuten och lefvande organism, med ett ord, allt ifrån den tid, då politiken i en högre och mera omfattande mening började upphöjas till vetenskap, har den svåraste och mest grannlaga delen af denna vetenskap bestått i, att kunna åstadkomma en fullkomlig förlikning emellan den monarkiska eller dynastiska principen å ena sidan, hvarmed förstås, att den högsta regeringsmakten är öfverlemnad åt medlemmarna af en viss familj efter en på förhand och för alla tider bestämd successionsordning, och Regenten är ansvarsfri för alla sina handlingar och icke kan i hvad fall som helst utan revolu:ion aflägsnas, samt häfdandet af folkets rättigheter och utvecklingen af dess frihet och sjelfstyrelse å den andra. Tmedlertid behöfver det ingen bevisning, att detta bestämmande tillika är det angelägnaste af allt, såvida den konstitutionella monarkiens id icke skall gå under, och republiken träda i stället, der statens öfverhufvud för hvarje gång väljes, och utgör endast den högste embstsmannen. Det är för att komma ur detta dilemma, som man i Frankrike sökt beteckna det konstitutionella statsskickets ståndpunkt, hvad styre!semakten beträffar, till skilnad från enväldets med den vid första påseendet något svårförstådda satsen: Konungen skall regera men icke styra. Aftonbladet för sistlidne måndag innehöll en artikel, hvari vi omnämnde en polemik i de fransyska tidningarna rörande detta ämne och återgåfvo några tänkvärda erinringar om nödvändigheten för Regenten, att icke sjelf befatta sig med styrelsens detaljer utan öfverlemna dessa åt en ansvarig minister, hemtad ur representationens majoritet. Åmnet är i sjelfva verket så vigtigt i alla länder, att vi anse oss föranlåtne att ännu en gång dertill återkomma, medelst citerande af några ytterligare utdrag ur den först omförmälda debatten. Vi hafve sagt., yttrar sig tidningen Le Constitutionnel, att i det representativa systemet finnas två ytterligheter, den ena af en styrande konung, den andra af en konung som betyder intet. Vi hafve ock tillagt, att under medgifvande, att båda dessa ytterligheter innebära ett ondt, löper staten likväl mindre äfventyr med det förra, än med det sednare, och vi hafve till bevis för detta påstående åberopat den tid, då, under Georg III:s i England svåra sinnessjukdom, den yngre Pitt förde England framåt till en så ärofull politisk roll. Detta yttrande har blifvit tolkadt så, som om man, i valet emellan en vis och en fånig konung, hellre ville hafva den sedrare. Ett sådant tolkningssätt innebär väl så föga ärlighet, att det i sjelfva verket icke förtjente något svar. Må det likväl tillåtas oss härvid erinra i förbigående, att konungar med snille äro ganska sällsynta, och visa konungar ännu sällsyntare. Tagom till exempel fram förteckningen på Frankrikes konungar, ifrån Henrik IV till Carl X. Huru Imångza ibland dessa är det, af hvilka man nv skulle vilja hafva landet styrdt? Sjelfve Hen rik den 4:egjorde enorma misstag då Sully licke grälade med honom, och Ludvig; den 14:e efter Colbert och Louvois, förslösade Frankri kes finanser, och blottställde militärmakten til det yttersta. Medelmåttiga konungar höra til det vanliga, och det är just derföre som mar uppställt en inrättning, som vid sidan af der ärftlige monarken sätter en genom valprinci pen tillkommen förvaltving, som utgör hans be täckning, men under vilkor att få handla å han vägnar. Att denna inrättning ej behagar hel; verlden begripe vi ganska väl, men det är vå öfvertygelse, att något annat medel icke finne. för att göra ärfiligheten antaglig i den tic Ihvari vi lefva. Vi vilje i få ord sammandrag: föremålet för hela denna tvist. Det finnes et system, dåligt enligt vår öfvertygelse, men följd riktigt, enligt hvilket hela styrelsen tillhö konungen medan representationen endast ha en viss motbållsmakt, Der är således icke ma