Aftonbladet – 17 september 1846, sida 3

påstå, att jag i denna min kontra-recension imiterar Tit. sjelf. Tit. talar i sammanhang med Jean Paul om humorn, och det på ett sätt som berättigar mig — jag ber om förlåtelse — att påstå, det Tit. ej har reda på avad humor, aestetiskt och spekulatift betraktsd, egentligen är. Tit. skulle ej då tala om europeisk och tysk humor. Ville man gå till väga som Tit., skulle man inom kort få sig en Kungsholms humor oth en Ladugårdslands-humor. Jag känner fj mer än en — den universella — den, af Meartensen så genialiskt karakteriserade, på en gång verldsföraktande och verldsförsonande iden. Här, bästa Tit., ännu en af era produkter! Ni säger nermligen: Om hr E. K. vill blifva en författare af något värde, hvartill ingen omöjlighet synes förefinnas, så bör han i första rummet afsvärja att aldrig befatta sig med versmakeriet. Märk noga! jeg bör afsvärja att aldrig befatta mig med versmakeriet — det är ju — tvert emot Tit. godhetsfulla intention — en direkt uppmaning att fortsätta? — ÅA propos skrifva, hur gick det den gången med att skrifva svenska, bästa hr Vinterblad? — Sedermera om jag, som Tit. flygtigt erkänner, möjligen kan blifva en författare af något värde, hvarför annars alltigenom så skoningslös, så bitter och hånfull? — Förtjenar jag ej uppmuntran, hvarföre kan jag ej klandras, utan att skymf:s? — Förtjenar jag framtida bifail, hvarföre göra mig de första stegen tunga? — Kritikens vapen bör likna ett blankt svärd, ej en knölpåk; det bör straffa eller ge — riddarslag. Tit. anfaller mig slutligen äfven för arbetets typografiska clegans, eiler som Tit. något excentriskt behegar uttrycka sig, pragt — och påstår, att det hör till dessa det satiriska ödets Jekar, som ej kunna förklaras, att Franzens, Tegnrs och Wallins arbeten ej ega denna lyx. Ja, kantänka! Det är samma satiriska öde, som lät profeterna i Gamla Testamentet anspråkslöst promenera i fårskinn och grofva mantlar, men hvarje komminister på landet i nittonde seklet i tulubb och klädesrock! — Samma satiriska öde, som tvang Virgilius, Horatius och Cicero att skrifva sina arbeten på papyrus och pergament, under det Tit. dagligen genom tryckpressen tuzendubblar sina prestationer! — Det är ju fasligt, att man vågar begagna sig af de materiella ressurser och fördelar, som tiden i sin gång framåt segrande tillkämpar sig — icke sant? — Just denna elegans, som Tit. fördömer, utgör ett af skälen, för hvilka en annan af Sveriges mest kända och utmärkta kritici, Orvar Odd, i Nordisk LiteraturTidende i Köpenhamn, har lofordat Tit. ödmjuke tjenare. Det kan nu vara tid att sluta. Ofvanstående anmärkningar äro tillsvidare nog som en erinran, att när Tit. sjelf, utrustad med så många stora och utmärkta egenskaper som konstdomare och kritiker, kan ge så mycket hugg på sig, som Tit. gjort i sin recension, vore det kanske ej ur vägen att vara mera skonsam mot grandet i sin nästas öga. — Med en gann och uppriktig tacksägelse för flere anmärkningar, hvilkas stora värde jag erkänner, och skall tacksamt använda till väl behöflig förbättring, får jag tillika ännu en gång förklara Tit., att dessa rader äro riktade mot recensenten, ej emeden han recenserat mig ofördelaktigt — tycke och smak kan ingen klandra, säger ett gammalt ordspråk — utan som en tilirättavisning för det opassande i tonen, för det ohyfsade i sättet, på hvilket han gått tillväga. förf. till En Resebeskrifning.