Aftonbladet – 17 september 1846, sida 3

Itigt hinder mot den utsträckning åt ångfarten, som Inu mera anses behöflig. ivett i Vinterbladet. (Forts. följer.) (Insändt.) Svar på Vinterbladets recension af En Resebeskrifningn. Suum cuique. Nyligen återkommen från en utländsk resa, crfor jag af en vän att jag fått alldeles rysligt oJag har sedermera lyckats att påträffa artikeln gasterande, i Dagligt Allehanda för den 7 Juli — och det skall Gud veta, bästa hr Vinterblad! ni skämmer minsann ej bort mig med smicker! — Uppriktigt sagdt, efter att hafva läst er kritik första gången, blef jeg temligen modstulen; den var på sina ställen qvick, till tonen ett slags litterär bandplagg. och dertillskrifvon af en i många fall så utmärkt kritiker, som Tit. verkligen är. Efter förnyad genomläsning och närmare granskning föresatte jag mig att besvara densamma. Publiken har i allmänhet föga intresse för, och tar sällan parti af en författare, som får påskrifvet, serdeles om det är en debutant. Detta finner jag ganska naturligt, och har ingenting att invända deremot; den, som gitvit sig i lek, får leken tåla. Jag ämnar derföre ingalunda sysselsätta allmänheten med min obetydliga person, och egenkärt söka påtruga den att jag ändock ej skrifver så illa, som Tit. påstår, utan deremot i stället helt enkelt recensera Tit. sjelf, och gezom Tit. kända personlighet gifva dessa rader ett allmännare intresse. — På heder får jag dock förklara, att det kanske till minsta delen är den enskilda hämndkänslan, som här ger sig luft, dessa rader ega ett annat giltigare skäl för deras tillkomst. Jag och många med mig hafva neinligen med ovilja åsett den sorts kritik uppkomma och utbilda sig, som man skulle kunna benämna för den antropophagiska, i spetsen för hvilken Tit. står. Det är genom denne ej blott Jean Paul och jag, ovärdige, nu på visst sätt blifvit kamrater i olyckan, utan flere af Sveriges vackraste författarenamn blifvit uppslukade, hvarunder Tit. såsom en äkta antropophagisk gourmand hvarken skonat ålder eller kön. ,Denna öfverspända diet måste inskränkas, och kan det försök jag härmedelst gör uppmuntra andra större förmågor att gifva sig i färd med Tit., och ej med tålighet framräcka halsen åt offerknifven, så vågar jag tro att jag derigenom gjort både dem, mig och Tit. en stor tjenst — Tit. återginge ifrån att fruktas och anses ungefär som en Boas-orm, hvilken ti!l allmänhetens uppbyggelse spisar kaniner, till hvad Tit. naturligen är: en skarpsinnig och utmärkt kritiker och konstdomare; och vi stackars litterära nybörjare, om vi då prompi och alltjemt skulle få stryk, blefve åtminstone ej sargade så blodiga som nu. Härom dagen talade jag med en snillrik man, som karakteriserade Tit. med följande ord: Det finnes hos Vinterbladets redaktör — sade han — all en vinterdags klarhet och fasthet, skärpa och köld. Detta är en f. d. rik ande, hos hvilken all fantasi, all ungdomsvärma blifvit släckt, hos hvilken det lugna förståndet blifvit en bottenfrusen glansk-is. Han begriper derföre verlden blott på ett sätt, och hvarje annan årstids fenormener äro bonom en styggelse. — Från denna synpunkt måste mycket i min stackars resebeskrifning blifva hvad Tit. kallar malayiska,! — Återstår att enligt löfte tillse, om Tit., så vida med malayiske, menas orimliga och halsbrytande produktioner, ej sjelf lemnat några verkliga prof derutinnan. Tit. talar t. ex. i början om Herr FE. K. (ty man ser att initialerna beteckna en Herrex, — Ar det meningen att Tit. af initialerna ser att jag ej är ett fruntimmer? Det var minsann skarpsynt då vi hafva så många fruntimmers förnamn på E.! Ar det Tit. afsigt att pika mig såsom den cer vill göra sig till en Herre-man? I så fall förråder Tit. sig beklagligen ega en släng — ehuru här alldeles mal åpropos — af den småaktiga afundsamhet, som alltid yttrar sig när den råa bonden vill vara pikant. Den sannt liberale, högsinnade odalmannen är höjd deröfver. Att dessa bokstäfver E. K., vanligen oskyldiga som alla de andra i alfabetet när de stå isolerade, betyda en Herre, är en upptäckt, hvarför alla länders filologer komma att blifva Tit. förbundna. Tit. säger sig fåfängt försökt att inse hvad alltsammans skulle föreställa, tills Tit. mot slutet råkade på En natt i Baireutbh, och med detsamma Jean Paul. Då hief det Tit. med ens klart att det var Jean Paul jag imiterade! — Skulle jag verkligen imitera Jean Paul, så är det Tit. till mindre ära än mig, att Tit. kunnat genomläsa hela första delen och två tredjedelar af den andra, och ej veta hvem jag imiterade. förrän Tit. ändtligen fann Jean Pauls namn! — Aj! der liknar Tit. starkt det slaget konstdomare, hvilka vid hvarje .afla först se efter i katalogen hvem som målat denamma, och derefter ofelbart känna igen den eller lens kända maner: Se litet närmare efter, så kall Tit. likväl finna, att jag, med all min tillsifvenhet och vördnad för Jean Paul, det oaktadt lär och der vågat vända den stora satirikerns vajen mot bonom sjelf. Med samma skäl kunde Tit. s i jå ( j