Aftonbladet – 17 september 1846, sida 3

förlåt mig det, fru grefvinna;... jag fruktade latt ni möjligen skulle kunna fatta kärlek till mig. Er Jjufva välvilja och edra vänliga blickar, tolkade af en älskare, förekommo mig så farliga för mitt lugn och min dygd, att jag måste taga Malaga till föregifven älskarinna, emedan jag visste, alt en sådan dårskap är just nden som damerna aldrig kunna förlåta. Jag antog henne, såsom någonting att skylla på, pjust i det ögonblick, då jag märkte att min kärlek lätteligen kunde bli besvarad. Öfverhopa mig nu med det förakt, hvilket ni med fulla händer utöst öfver mig, utan att jag förtjente det. Jag är dock öfvertygad, att om jag, den der aftonen då er tant tog Adam med sig till operan, hade sagt er hvad jag nu Psagt ... hade jag blott sagt det en gång, så rade jag sedan blifvit lik den tämda tigern, hvilken åter fått sina tänder in i lefvande kött och känner det varma blodet; och då-.. sVid midnallen. Jag förmådde icke med ens fortfara. Minnet af denna stund står ännu alltför lefvande för min sju. Ja — jag var i yrsel. Hoppet stod att läsa i edra ögon, seger och triumf 3stodo säkert i mina. Mitt brott bestod utiatt tänka allt detta; karske hade jag mycket orätt. Ni ensam kan vara domarinna öfver denna förfärliga stund, då det lyckades mig att sammanpressa kärlek, önskan, begär, under en evigt fortvarande erkänslas iskalla hand. Ert rysliga förakt var mig ett tillräckligt straff. cJaz älskar er ända till ursinnighet, och skulle derföre hafva rest, om Adam dött; huru mycket större skäl att resa nu, då Adam blifvit