Aftonbladet – 14 september 1846, sida 2

Ett ögonblicks tystnad uppstod. — För tvenne år sedan skulle Adam icke farit på operan utan mig, yttrade Clementine, utan att se på Paz. — Han älskar er så outsägligt, svarade deane. — Det är väl derföre han älskar mig så outsägligt, som han kanske redan i morgon skall upphöra att älska mig, ropade grefvinnan. — Parisiskorna äro då obegripliga, sade kaptenen. När man älskar dem med passion, vilja de älskas med lugn och sans, och när man älskar dem lugnt och sansadt, påstå de sig icke vara älskade. , : — Och de hafva alltid rätt, Thaddeus, återtog hon småleende. Jag känner Adam ganska väl, och jag är icke ond på honom. Han är vättsinnig och — hvad mera är — han är en förnäm herre. Han skall alltid finna sig nöjd med att hafva mig till hustru, han skall aldrig motsäga mig i något af mina tycken, men .... — Hvar fiars väl något äktenskap, der det icke ges något men?.... frågade Thaddeus, som sökte gifva grefvinnans tankar en annan vändning. En karl med mindre fördelar och mindre resurser att behaga, än dem, hvara Pez var i besittning, skul!e härvid begagnat sig af det gynnande ögonblicket; han skulle i kaptenens ställe bafva tänkt: Om jag icke nu förklarar henne min kärlek, så är jag ju ett dumhulvud.s Men så tänkte icke Pcz. Emellan dessa båda rådde nu denna pinsamma tystnad, som icke sällan uppstår, då man har mycket att tänka och litet att säga. Greflvinnan kastade då och då en förstulen blick pi I Paz, och han betraktade henne i den snedt emo varande spegeln. Men ban tryckte sig in i der Ibeqväma lånstolen , med utseende och ställning al en goddagspilt, som smälter sin mst, elle) , af en liknöjd gubbe, sätt och slätt; med hän -Iderna i kors öfver magen, lät han sina tum mar, hastigt och machinmessigt, ruila rund I ormkriog hvarandra, hvarunder han med en dun : blick uttade i elden. . — Men så säg mig då något godt om Adam