Aftonbladet – 5 september 1846, sida 2

nu tijlstångas medelst en grof ekdörr, infogad i en illa gjord mur. Endast genom denna dörr kunde dager inslåppas i grottan, hvars enda prydnad utgjordes af några gammalmodiga möbler och husgeråd. Knappt var Marguerite inkommen i denna sin bo-tad, förrän hon påtände en lampa, fattade en spade och begaf sig till ett af hörnen längst in i bålan. Der nedsatte hon lampan på marken och började att med spaden flitigt grafva i jorden. Snart syntes en liten jernbardad kagse, hvars trä bavittnade att den varit under många år utsatt för den fuktighet, som berrskade i bålan och i marken derunder. Harguerite samlade alla sina krafter för att framdraga den ur gropen, som kon hade grift. — Det är den sista återstoden af vårt fordna öfverfiöd, sade koa med dof röst. Då jag nedgräfde den här på stället, tänkte jag på komom Det är hans son som skall erhålla den. Jag her Varit skattens vekterska — nu återger jag den. Jag fruktade för mördare och röivare, endast för skattens skull. Må de nu komma... ty nu fruktar jag dem icke mera. Under det Lon uttalade dessa ord, utan följe och sammanbang, hade någon inträdt i grottan hvars dörr hade blifvit lemnad balföppen. Marguerite var dock till den grad fördjupad i sit: dystra grubbel, att bon icke hörde de steg som närmade sig henne. Men plötsligt framstodo tvenne personer i den ljusa krets, som bildade: af skenet från den fladdrande lampiågan, och en sv:g fruntimmersröst ropade, med uttryck af den djupaste sinnesrörelse: