Aftonbladet – 4 september 1846, sida 3

est, i lyckligare tider, samtalet mellan Marcellin de Peyras och Marguerite Simon förefallit, om morgonen, då den sistnämnda kom ifrån Esaias Noöl. Sedan passerade ran den lilla slätten, hvarest Martin-Simons boning fordom stått, och hvaraf icke ens ruinerna VOro qvar. Ändtligen anlände man till det hemska passet, som förde till dalen nedsnför berget le Follet. Men nu blef vägen så svår, att man nödgades stadoa. Dälden och bergshålan voro så igenfyllda med sten, att hästarne ej längre förmådde bina sig väg midt igenom detta kaos. Äfven der hade skattgräfvarnes raseri utöfvat sitt förstörande välde De vördnadsbjudande klippmassor, hvilka på den minnesvärda aftonen, hvars händelser vi hafva omtalat, nedfallit från berget le Follet, emedan de med flit blifvit krossade, för att undandraga menniskorna den dyrbara skatten, voro ännu der, naturligtvis, eburu hopstaplade i stora högar på marken. Sjelfva det majestätiska le Follet hade af de omättlige spekulanterna blifvit antastadt, emedan man vid dess fot varseblivit spåren af de inhuggningar, hvilka fordom ledde upp till spetsen. Men det stoita berget bade trotsat alla försök. Dess kägla var lika jemn, lika slät, lika oåtkoml:g, som förut; och det hade gått som Martin-Simon förutspått: glacieren hade småningom betöckt det med en krona af evig is. De resende befumno sig i stort bryderi, i anseende till baronessans sukdom, som ej tillät henne gå till fots fram tll den tokiga qvinnans bostad i klippan. Ändtl gen blef det öfverenskommet, ait Ernestine skulle blifva qvarsittante i sin bärstol, under bevakning af mulåsne