Aftonbladet – 4 september 1846, sida 3

ning, uti hennes vilda klädedrägt och utomordentliga utseende, låg någonting som ingaf åskådaren höpnad och vördnad, ehuru beredd han var på denna syn. — Jag beböfver icke gå längre, sade gossen med sakta röst, som om han fruktat att blifva hörd af ödemarkens innevånarinna. Tala med henne om berrn will. Jag går tillbaka till frun, som väntar oss der borta. Gud gifve bäranatt ingen olycka träffar herin! Och uten att afbida den resandes tillåtelse, gjorde Pierre ett korstecken och flydde, så fort som den ojemna vägen medgaf. Då Mosurice blef allena, hade han svårt att afvärja en känsla af obestämd fruktan, vid åsynen af den besynnerliga qvinna, som han nu skulle tilitala; men denna känsla varade icke linge. Flat öfver att känna fruktan för en qvinna, började han skyndsamt klättra uppför bergsluttningen, och inom ett par minuter hade ban hunnit upp till kuppan, hvarpå enslingen satt. Hon vände icke hufvudet, hon gjorde ej en enda rörelse, och så djupa voro hernes själs betraktelser, att hon icke märkte Maurices närvaro, förr än hans steg genljödo tätt bredvid henne. M.urc2 var gan ka brydd huru han skulle på ett passande sätt kunna tilltala denna besynnerliga qvinna. Men under det han funderade härpå, vande dea okända långsamt sitt hufvud oca betraktade honom skarpt. Hennes ansigte var förförligt magert; ögonen voro ibåliga, insjunkna, men fulla af feberglöd. . (Forts. följer.)