Aftonbladet – 4 september 1846, sida 2

genom den erhållna gåfvan; ty jag har hört sägas att han var en gemen trollkarl, som bedrog ärligt folk, i det att han, med djefvulens bistånd, lät dem se en inbillad guldgrufva, som till den grad förvände hufvudena på dem, så att somliga dogo tokiga och andra i den yttersta fattigdom. Men jag får of att säga er, min herre, att det är alltför koi tid sedan jag kom hit i landet och att jag icke har mycken reda på hvad som tilldragit sig bär, före min tid. Kanske hade någon af de fordna innevånarne kunnat svara er, men de hafva allesammans flyttat bärifrån för länge, länge sedan, Man måste vara så fattig och usel som vi äro, för att kunna vistas, både sommar och vinter, i denna ohyggliga trakt, der vi, hvad stund som helst, kunna bli uppslukade af laviner. — Hvad! ropade Maurice. Finns här då ingen qvar af dem, som bebodde byn för trettio år sedan? — Ingen enda. När vi kommo hit, jag och de tvenne andra familjerna som bo här, funno vi hea orten alldeles öde, och vi bosatte oss, så godt vi kunde, uti ruinerna al de qvarstående husen. Maurice teg. Han hade nu isgen rer fråga att göra; och likväl tvekade han att afligsna sig, vid tanken på den sorg hans 1i00r skulle erfara, då hon finge veta huru fåfängt hans efterspaniogar aflupit. — Mor, frågade plötsligt den Jilla gossen. Hvarföre går icke den främmande herrn och uppsöker den galna i klippan, den der stora qvinnan, som alltid skrämmer mig så mycket,