Aftonbladet – 31 augusti 1846, sida 2

om icke just i detta ögonblick ett buller hade hörts vid ingången till grottan. — Nu är han då ändtligen här, yttrade Peyras med dof röst; vi få nu se hvilken af oss han utväljer. — Ja, vi få se, sade Michelot i samma ton. Båda skyndade nu att dölja sina vapen och ilade att möta Martin-Simon; ren de stötte emot tvenne andra personer, hvilka just nu inträdde i grottan och som uppzåfvo rop sf förundran och fasa, då de bieivu dum varse. Dessa bida nykomna voro skolmästaren, magister Esaias Nvö: och den gamle priorn i herberget Lautaret. Men betraktade hvarandra med giriga bliekar. De nykomne syntes tveka om de skulle tga till flykten, eller icke. Peyras och Michelot läto förbannelser och eder undfalia sig. — De här båda karlarne komma bit i samma afsigt som vi, ropade prokuratorn i raseri. Martia-Simon har bedragit oss Han har lofvat css alla en skatt, den han tvifvelsutan vill behålla för sin räkning. oo Tror ni det, min herre? ... tror oi det? mumlade Esaias Noöl med förskräckelse och i det han belt och hållet utelemnade den der tankspriddheten, som, om den också mången gång var tillgjord och studerad, icke desto mindre utgjorde grunddreget i hans karahter. Efter en liten paus, återtog hin: — Skulle det väl vara möjligt att, efter femIton års väntan, det gynnande tillfället, hvilket jag ändtligen fann i morse, skulle gå mig ur händerna? Skulle väl Martin-Simon kunna neka mig denna välförtjenta belöning, efter allt kvad jag för hans skull har trotsat?