Aftonbladet – 27 augusti 1846, sida 3

i huru vederbörande genom en viss hbandfallenhet snart sagdt bjelpt till, att befordra denns debit. Läsaren erinrar sig nog, alt polisen en gång gjorde beslag på Söndagsbladets försäljning Detta var ett stez, mot hvilket hela pressen icke kunde underlåta att opponera sig, så mycket mera som beslagetgjordes, icke på den :rund, som kanske ingen hade klandrat i detta Jmer än andra afseenden, att försäljningen beI drifves på sabbathen, till och m-d under sjelfva J gudstjenstev, utan emedan man åberopade ett gammalt, i olaglig ordring tillkommet och mot tryckfrihetslagen stridande förbud mot skrifters försäljande ute i allmänhet. Söndagsbladet gick derföre segrande ur denna strid och underlät icke heiler att begagna silt öfvertag genom tonens höjande. Men sedan nu beslagsåtgärden cj lyckades, öfvergingo vederbörande till en annan lyterlighet. Man lät nemligen hr Sjöberg utfara både mot polismästarne Bergman och Limnelius samt andra embetsmän i beskyllningar, som gingo löst icke blott på deras karakter såsom embetsmän, utan till och med på deras borgerl:ga namn och rykte, utan att man brydde sig om att begagna den enda riktiga utvägen deremot, nemligen att draga honom till ansvar i laglig ordning — och Sjöberg, som såg att girdet var uppgilvet, underlät icke att grassera derpå af bjertans grund. Genom dea ohemula ton, hvari h:n sålunda alltjemnt, fortfarit, och hvilken varit sådan, att knappt ett enda nummer af bladet finnes, för hvilket ej hvad jury som helst hade fällt honom till ansvar, fick bladet naturligtvis en i högsta måtto bjert kolorit och blef begärbigt för alla, som älska skandalen; och de:ta ökades deraf, att Sjöberg icke ens underlät insinuera, att fruktan vore orsaken hvarföre polisen lät honom ohejdadt fortfara i sitt grasserande. Det ör ingalunda vår mening att med detta framkalla någon förföljelse mot Söndagsbladet, tvertom skulle vi protestera emot all obehörig ömtålighet, såsom både olämplig och motverkande sitt ändamål. Den sanna liberaliteten består deri, att öfverse äfven med ett misstag eller ett af för mycken värma möjligen vågadt och för strängt ultryck, när det kan synas att detta i sjelfva verket endast härrör ifrån en önskan att uppdaga sanningen, Men det är garska lätt att urskilja ett sådant fall ifrån en bestämd och uteslutande anläggning på skandalen, som endast tager rättvisans försvarande till en skylt, för att desto mera ohejdadt kunna fortiara. Allmänna tönkesättet misstager sig icke, om det härvid rådfrågas. Söndagsbladet har den nobla tillörsigten att kalla sig den fattiges och värnlöses organ, och menar, alt det på annat håll är svårt att utan örespråkare få rätt, der man kan påfordra en sådan. Detta är mycket sagdt i få ord, då så många andra tidningar fianas; och då ännu aldrig någor, som haft bevis i händerna och haft skäl til klagan, blifvit afvisad ifrån Aftonbladet. Men om det menas att blindvis rusa på med obestyrkta beskyllningar, som sedan befinnas ogrundade elier öfverdrifna, så är det en sanning, att Söndagsbiadet i det failet stått ensam; hvad verklig nytta som ligger deri ha vi redan visat. I sammanhang med förestående bör man ej förbigå följande stycke: pVår publicistiska bana blygas Vi ej för. Den bar utgjorts af cn enda fortgående strid, derunder vi, utan fruktan, utan skonsamhet varit de fattiges och förtrycktes målsmän mot de rikes och mäkliges tyranni. Vi ha aldrig tvekat att hugga in der det gällt äfyen den obetydligeste individ, vi ha aldrig för allt vårt besvär, för allt det obehag, som ett dylikt målskap för de värnlöses rätt tillskyndat oss från narrar, enfaldiga små-despoter och ndra klena hjernor, beräknat oss en skillings ersättning, vi ha tvertom afslagit en sådan då men ippfordrat oss emottaga densamma. Vi göra så in, vi skola alitid göra så, glada att se våra bemödenden för de fattiga klassernas bästa ej ha vait så alldeles utan frukt. Det ör fägnesamt att förnimma den stora ogennylta, som Söndagsbladet här tillägger sig. 5å mycket mera ledsamt måtte det då vara för ar Sjöberg, att popinionen, i detta fall icke är Jldeles af samma tro, eller ock att andra missoruka hans namn och tidning på det skändjisaste sätt. Etler skulle Sjöberg tilläfventyrs ngenting veta eller ha hört talas om, hvad ystet berättar, att flere personer här i staden rbållit skrifvelser med begäran om någon större ,enaingesumma med hoteise, att Vissa af deras örhåtlanden annars skulle komma att afmålas Söndagsbladet? Skulle han icke minnas, att okhandiaren Fritze offentligen angifvit, att en ådan skrifvelse ankom tili hocom med begäan af ett par hundea riksdaler såsom vilkor ör nedtystande af den händelse, som sedan afvandiades i tidningarna angåesde hans bod;osse — en omständighet, som Söndagsbladet, besynwerligt nog, aldrig fann för godt att uppiaga ul besvarsnde. Har han ej hört talas om de: yktet, som löper kring hela staden, att en af Longl. theaterns sujetter vid ett dylikt tillfälle ade fått ett dylikt bref, och att då hona bedt refskrilvaren komma igen en annan dag, en verson till henne inträdt, den ryktet till och ned varit nog elakt att påstå vara br Sjöber If carmmt At JAAA 2 LlUäfate oo —R ——Å mA sm -—— OR —. 3 mA 6sR MB