Aftonbladet – 27 augusti 1846, sida 2

—t— .v————— Ö .:z-—— 2 Den unga flickans allvarsamma drag uttryckte hvarken förvåning eller fruktan. — Min fer, sade hon med lu n, om derna anklagelse är falskt, skall ni då handla som om den vore sann, i det ni bär våldsam hand på arklagsren ? — Om den är falsk! upprepade Martin-Siroon, i det han gicx ett steg baklänges. År det så min doiter skall upptaga det rysliga förtal, hvarför hennes far ör ett offer? — Min far, sade Marguerite med ädel bållning. Ni har icke förstått min mening. Jar tror icke mer... Jag tror icke att ni kunnat begå ex ond ge ning. Men om man vill göra sig fri från ett förta!, så är dot bättre att lörstöra den giund, hvarpå lörtalet hvilar, in allt förolämpa antlagaren. — Det var ett sannt ord! ropade Miehelot, som hemtade mod; och i dessa omständig h:ter är det lättare att förneka sina handlinger, än att diskutera dem. Läs, läs, mamsell, sade han, i det han uppiog papperen, som MartinSimon hade kestat på goltvet, och räckte dem åt Marguerite. Döm sjelf, ni, som tyckes vara så upplyst, om det skulle kunna hända alt detta såkallade förtal skulle någo:städes, utom hår, bortv:sas utan att vederläggas. Den uvga flickan tog Ppepperen, i det hon :yste. Tull den grad var hon upprörd, att hon icke mörkte det Peyras stod och läste anklagelseakterna öfver heunes axel Allas blickar voro fästade på Marguerite. En djup tystnad upp-tod rundt omkring henne. oo Här är något olyckligt misstag i fråga! ropade den blyga Ernestine. Akta er, herr