Aftonbladet – 26 augusti 1846, sida 1

EORRESPONDENS-ARTIEEL, Berlin den 17 Augusti 1845. Preussiska konstitutionsfrågan — för att börja med denna vigtiga anzelägenhet — befisner sig ännu alltjemt i ryktenas stadium. Sedan den 3 Augusti förbigått, utan att efter förväntan medföra de kongl. propositionerna om Riksständer, tröstar man sig med förhoppningar på en sednare tidpunkt. Att en konstitution varder kommande, derom äro alla förvissade, oc2 vi hafva lört ess vänta, samt äro äfven öfvertygade att ju län.re vi stadnaistatus quo, ju vidare skall öfvertygelsen om en grundlags nödvändighet utbreda sig, och ju mera passande efter folkets bildnisgsmått skall grundlagen blifva. I öfrigt försäkras på det bestämdaste, att ett sammankallande af rikssänder ännu förestår, åtminstone att man inom statsministeren eller kabineitet fortfarande sysselsätter sg med denna angelägenhet; men de som saken aldranärmast ansår veta sannolikt icke sjelfva någonting angående tiden, då den nya författningen skall uppträda till lag och verkligbet. När Alexander voa Humboldt för någon tid sedan tillfrågades, om författningsryktena hade någonting att betyda, skall han ha svarat: Utan tvilvel, ty jag tror icke derpå. Huru härmed än må vara, så ha de sedmiste landtdsgsbeskeden likväl spridt den öfvertygelsen, att provinslandtdagarne ej medföra någon nytta för landet; en öfvertygelse, hvilken äfven måste påtränga sig hvar och en, som jemnför de vid Landtdagarne till kronan ställda andraganden, som konungen bifallit, med dem som ban förkastat. En följd af denna öfvertygelse är — hvad man just nu fått veta — det redan af två städer i provinsen Sachsen, nemligen Magdeburg och Naumburg, fattade beslutet att ice skicka några deputerade till landtdagarne. Man har svårt att gilla detta beslut; när fråga är om en afgörande strid borde ingen draga sig ifrån stridsplatsen. Men händelsen innebär imedlertid ett talande vedermäle af den sinnesstämning, som börjar blifva rådande inom samundets medlersta och intelligenta klasser. Medan den förväntade statsförfattningen sålunda är en kastbåll för rykten, hafva åtminstone öiverläggninzarne om kyrkoförfattningen kommit verkligen i gång. De religiösa frågorna bafva, som bekant är, trädt långt fram i förgrunden under den sednare tiden, och de ha hastigt inblandat sig ibland de politiska och sociala, från hvilka de ej heller kunna söndras. Tilltagen af en sekt inom evangeliska kyrkanv, som vi för konungens skull icke ville beteckna med namnet pietistisk, och som tyckts finna ett stöd hos statsmakten, ha aldraförst väckt dea religiösa jäsning, som nu herrskar i Preussen. Kyrkostyrelsen, med sitt prestmyndighetssystem, stod som någonting främmande midtemot folkets. begrepp, och jäsningen tilltog i samma mån som kyrkostyrelsen ville anse den religiösa insigtens utveckling afslutad med reformationen; ty församlingarne befinna sig i allmänhet ej längre eniga med symboliska böcekerna, och många vilja alldeles icke vidare veta af den nakna trosformeln, hvilken mean nu i 300 år ansett för kyrkans grundval. Uader det att stora kommunalmyndigheter i Berlin, Königsberg, Breslau, Magdeburg, 0. s. v. ingåfvo framställningar hos konungen, hvari de vådor skildrades, som man ginge till mötes, om reM—————————————x?ixer rd