Aftonbladet – 25 augusti 1846, sida 3

Ingenting af allt hvad Peyras hitintiils sagt hade på ett så smärtsamt sätt upprört Marzuerites känslor, som denna hans nu yttrade hotelse. Det syntes, som hade den strävghetens mask, hvilken annars vid alla tillfällen b täckte hennes ansigte, nu på ea gång bortfallit. Hon betraktade Marcellin med ett uttryck af djup förtviflan, och en stor tår svälldei hennes svarta öga. — Således — sade hon med en röst som darrade af den djupaste sorg. — således var den långt ifrån sann, denna käriek som ni tolkade för mig. Det var icke miz ni älskade: det var min fars guldgrufva. Marcellin! hvarföre lät ni mig icke litet längre tro, det jag förmått ingifva er en passion, nog liflig, nog stark, för att kunna i någon min ursäkta, att ni velat trampa de heligaste pligter under fötterna? En ondskefull glädje visade sig på Peyras anletsdrag. Han wvar för mycket erfaren för att bedraga sig på halten af en sådan känsla. — Marguerite! ropade han; ni har förrådt er; ni älskar mig! Jag är säker derpå. Men svaghetsö onblicken hos denna starka själ voro sällsynta och korta. Då Mar, uerite hörde detta triumerande utrop, rätade hon sig åter och sade med förkrossande värdighet: — Jag föraktar er! De gingo ännu några steg tysta tillsammans, och snart voro de hemma; Den unga flickan tycktes förstå, att hon bordi något mer skona sin slägtinges högmud, ceh sade derföre, med mera mildhet: — Herr chevalier, Vi skola gå in till min far, Jag har ännu nog god tanke om er,