Aftonbladet – 25 augusti 1846, sida 3

Chevalier de Peyras var, såsom man af denna berättelse kunnat se, häftig och högdragen. Ett hinder, som till utseendet förekom oöfvervinneligt, kunde ej annat än reta hans naturliga envishet. Det hårda och föraktliga sätt, hvarpå hans unga slägting bemötte honom, förargade honom på det grymmaste. — Jag ser, mamsell, sade han slutligen med bitterhet i rösten och bleka, darrande läppar; — jag ser att ni hatar mig; 0C2 långt ifrån att upptaga milt förslag som ni bordt göra det at en slägting, af en vän, af en adelsman, har ni förolämpat mig så, som ännu ingen menniska förolämpat chevalier de Peyra:. Om edra känslor för mig icke ålagt er någon skonsamhet, så hade ni åtminstone bordt tänka på andra personer, på hvilka min vrede kan falia tung. Marguerite svarade, utan att vända hufvudet: — Om ni menar den olyckliga unga flickan, som ni på ett så ovärdigt sätt har bedragit, så betänk att det kunde vara lika vådiigt som grymt alt neka den upprättelse ni lofvat benne och som hon med rätta har att fordra. — Hal! ropade chevaliern. Jag skall trotsa både faran och skammen. En hemlighet, en vigtig hemlighet, en hemlighet, för hvilken alla familjeförhållanden, alla tacksamhetskonsiderationer gifva vika, hvilar på er, likasom på er far. Denna hemlighet, som min ställning till er förbjöd mig att utforska, den vill jag nu lära känna, sedan ert hat frigjort mig från alla skrupler och alla förbindelser. Ja, jag svär det, jag skall veta hvar hon befinner siz, denna guldgru!va, hvarifrån en sådan omätlig rikedom och ett så högmodigt förakt utgår.