Aftonbladet – 25 augusti 1846, sida 2

Undersökningsmålet rörande örlogskorvetten Carlskronas förolyckande vid Matanzas den 30 April 1846. (Forts. från J2 192.) Underskepparen Nyman: med erkännande af sjöförklaringen, berättade vidare, på derom gifven anledning, att vid afgången från Havanna den 30 April i vackert väder först chefen och derefter sekonden, samt de officerare, som förut äro uppgifne, förde befäl; att luften emot aftonen blef överhöljd med moln, så att det blef hvad man kallar balfmulet och mörkare i NV., men hvaraf någon annan slutsats icke kunde dragas, än att molnen skulle utveckla sig till regn; att han icke känner buruvida sista officeren, som hade vakten förr än elle mans vekt vid:og, då tvätt som under dagen verkställts och var slutad, samt nattrefvet efter chefens befallning kl. 6 intogs, hade vid vaktens emottagande låtit efterse om alla seglen voro väl ställda och i behörig ordning, men icke eller ägde någon anledning att förmoda ett annat förhållande; att sådant kommando af sekonden gafs i afseende å manövren till alla delar, som hr kapten Tersmedens rapport upptsger, hvarunder chefen stod bredvid honom på kommandopallen; att 35:e kanonen akter vid krängningen kom i gång, ehuru på sätt de öfrige vittnen upplyst, kanonerne voro fastgjorde; att märsseglen icke löpte; stt han, rörande skäggningen i skifgattet af fockeskotet icke kan meddela upplysning. af orsak, att han stod ilofvart midtför fallrepstrsppan och var då sysselsatt med losskastande af stormärseskot: ett alle man efter det nattrefvet intogs, och styrbords 1:a del nedgått å trossbotten, åter uppkallades vid byns ankomst. men buruvida de alla uppkommit till sina poster, då krängningen inträffade, är vittnet obekant; at: ett par minuter efter kantripgen fartyget syntes resa sig något, men straxt derefter sjönk först med akteroch derefter med förskeppet utan att skråf eller takling vidare syntes; att bramseglen väl hade blifvit uppgigade, men att gigtågen icke voro fullkomligt förhalta; att någre seglare kort före eller vid olycksbändelsen icke af vittnet observerades; att öfverskepparen Hörboldt med en knif väl försökte att kapa loss barkasen, men att detta försök icke medförde åsyftad verkan, samt ändtligen att, efter vittnets öfvertygelse, flere än de sjutton icke äro bergade. På fråga af krigsrätten, om vittnet tillförene beseglat de Wesztindiska farvattnen, svarade han nej, men yttrade deremot att han farit på Medelhafvet, ssmt på aktors förfrågan, huruvida ban sjelf eller någon annen med hans vetskap hade varskott befälet för en annalkande fara, svarades nej. Af hr kaptenlöjtnant Tersmeden anmärktes bärefter, att misstag af vittnet måtte vara begänget vid uppgiften af 5:e ksnonen, emedan vittnet stod vid märseskot och således närmast den 6:te, som stadnade emot pumparne; men vittnet kunde icke närmare reda detta förhållande. Underofficerskorporalen Pettersson: att han såsom för tjenstefel för tillfället arresterad under däck, icke kan om händelsen lemna annan upplysning, än att kocken var nere, och att denne mötte honom i förluckan, då han vid kantringen uppgick å däck, Matrosen Lindqvist: erkände likaledes den af honom underskrifna sjöförklaringen och intygade derjemte: att han hade vakt hela dagen såsom skanskorporal och hörde att sekonden, stående jemte chefen på en kanontalja, gaf befallning om bramseglens bergande, men icke det kommando som dessförinnan hade ägt rum; att begge dessa herrar officerare, sedan dagens tvätt var slutad och nattrefvet blef intaget, voro på däck och förblervo derstädes tills olyckan inträffat, hvarunder samtal dem emellan vexlades, hvars innehåll vittnet likväl icke TESEN SKA ens rn RR NONE AE 2 OBLAST PE