Aftonbladet – 24 augusti 1846, sida 2

magiska ordet guldgrufva först uttalades, had2 en plötslig förändring föregått hos de båda gubarne. Deras ögon hade blifvit torra, deras röster hade blifvit sträfva, deras anletsdrag uttryckte nu idel hårdhet och egennytta. Peyras kunde se dem båda två: den ena med sitt stränga, vördnadsbjudande utseende, sitt långa, saöhvita skägg och sin munkdrägt; den andra med sitt torra, afmagrade a:sigte, sin långa, kuotiga kropp, och han ansåg dem såsom tvenne olika personifikationer af girisheten, der de nu stodo, ömsom krypande, ömsom djerfva, inför denna unga och sköna flicka, som med ett majestätiskt förakt beherrskade dem. — Mina vänner, svarade hon i en ton af lätt ironi; det är mig icke tillåtet att intränga i min fars tankar och se hvad han besluter, hvarken för det närvarande eller för en framtid. Jag vet endast att ban är bunden af en högtidlig ed och att det beror på bonom att döma, om uppfyllandet af denna ed kan förlikas med edra påståenden. Vänden er till honom. Esaias och priorn stodo båda något flata irför den unga flickan. Marguerite tillade i melankolisk ton: — Hvwarföre skulle dessa egennyttans ider komma och störa den glädje, som er fördelaktisa mening om min far ing f me? Tmedlertid må ni bafva tack för edra tv Östegrunder och edra råd. Jag går härirån lugvare än jag kom hir, och likväl har jag icke ännu för er upptäckt alla de sorger, som sönder-lita mitt bjerta. — Ni har enskilda sor, er, mitt ba:n?