Aftonbladet – 21 augusti 1846, sida 3

RR tnnttern nn enat SRS svale!se. Hvarken det ena eller det andra skal ela er. Jag har, sedan n längre tid, varit Mar tin-Simons vän och jag försäkrar inör Gud at jag tror honom ur stånd att begå ett sådar brott som det, hvarföre ni har vågat anklag: honom. — OO, tackl... tack! ropade den unga flic. kan, hvars likbleka kinder började färgas af en svag rodnad. Ni är god, ni, min vördade fader, och ni är en rättrådig Man; ni vill visst icke förställa edra tankar. Ö, jag skall belöna er derföre, var säker på det. J2g skall skänka er en kolk af massivt guld, fr att begagna i kap Het vid Lautaret. Man vet icke, ser n;, huru rika vi äro, eller snarare, man börjar ana det, ty Raboisson hade utsp:idt en mängd bosynnerliga rykten. Men ni, Noöl, ni, min gamle lirare, tillade hon, vändande sig till skolmästaven; ni säger ingenting, ni. O, haf medlidande med mig! af barmhertighet gil mig er försäran alt pi icke misstänker min farl... att ni ständigt högaktar honom -.-.. ständigt älskar honom, som cr välgörare och vän! — Kön ni betvifla det, Marguerite? ropade magistern med bänförelse. Ack min Gud, om ag hade kunnat förutse. 2 Marguerite reste sig hastigt upp. — Sålunda, återtog hon med ett konvulsiviskt leende; var jag en toka, en misstänksam ch erym dotter. Ack, hvad jag nw finner mig ycklig, sedan jag anförtrott er båda min agande smärta! Om ni visste hvad jag lidit, nder den förfärliga natt, om nu är tilländaapen! Men nu är det slut. Jag frågar icke vem som är skyldig; hvad bryr jag mig der